Om undervisningsbegreppet i förskolan

För en tid sedan blev jag uppringd av tidningen Vi Lärare för att diskutera förskolans viktigaste ”kampfrågor”. Jag hade lite missat att de ville publicera en artikel med koppling till nästa års val. Så när jag förberedde mig ville jag egentligen prata om en helt annan kampfråga än de vanliga om barngruppernas storlek, personaltäthet och förskollärartäthet. Det gör ju ändå alla andra hela tiden och alltid.

Jag ville istället prata om undervisningsbegreppet. Så då gör jag det här istället.

Varför är det en kamp?

Begreppet ”undervisning” dök upp i både förskolans läroplan (2018) och i skollagen (2010). Jag kommer ihåg att reaktionerna var lite blandade 2018 och många ifrågasatte om inte förskolan hade blivit för ”skolifierad” och om man över huvud taget kan prata om undervisning och utbildning i förskolan.

Givetvis borde man kunna det! Vi som är förskollärare har ju trots allt genomgått en lärarutbildning och en lärares huvuduppgift (oavsett skolform) måste väl ändå vara att bedriva undervisning. Samt såklart arbete som är knutet till undervisningen.

Men än idag råder det stor tveksamhet i att prata om begreppet undervisning. Vad är egentligen undervisning i förskolan? Det talas bland annat om ”planerad undervisning” och ”spontan undervisning”. Det senare av de två är egentligen lite missvisande i sig, och jag föredrar själv att kalla det ”undervisning som uppstår spontant” som Pia Rizell uttryckte det vid något tillfälle.

Egentligen tycker jag dock båda begreppen är irrelevanta för vad undervisningen egentligen är. Skollagen definierar detta bra:

undervisning: processer som på lektioner eller vid andra lärtillfällen leds av lärare eller förskollärare mot mål som anges i förordningar och andra författningar som ansluter till denna lag och som syftar till utveckling och lärande genom att barn eller elever inhämtar och utvecklar kunskaper och värden

1 kap. 3 § Skollagen

Alltså. Alla processer som genomförs (eller överses) mot en mål i författning eller förordning (alltså läroplanen för förskolan i vårt fall) av en förskollärare är undervisning. Kan du koppla något du gör på förskolan till målen i läroplanen så räknas detta som undervisning. Detta borde alltså innefatta de allra flesta moment du genomför på förskolan tillsammans med minst ett barn.

Planering då?

Så, varför är det då så viktigt att ha planeringstid som förskollärare om ändå allt du gör räknas som undervisning? Varför ska man då ”ta av barnens tid” (som vissa rektorer uttrycker det) för att planera undervisning?

Målstyrt kan ju då betyda flera saker. I det som ovan kallades planerad undervisning så har du som förskollärare skapat en aktivitet för att arbeta mot ett specifikt mål. Du har alltså planerat en aktivitet = planerad undervisning. Du har på förhand bestämt vilka mål du vill arbeta emot och vad du vill uppnå.

Den undervisningen som sker spontant är svår att planera inför – och det är kanske därför den är så svår att se som just undervisning. Kan man planera för något som händer oplanerat?

Att planera inför spontana stunder kan till exempel vara (och här tänker jag bara lite högt):

• att se till att den pedagogiska miljön är i ordning,
• läsa in dig på den litteratur som finns tillgänglig på avdelningen,
• läsa in dig på ämnen som du märker att barnen har frågor ikring,
• planera dagen så det spontana får en given plats i vardagen,
• dokumentera – följ upp – vidareutveckla!

Lek och omsorg då?

En kritik som kom i samband med att undervisningsbegreppet introducerades i förskolan var att lek och omsorg skulle hamna i skymundan.

I den reviderade läroplanen som kom nu i somras nämns leken hela 43 gånger, inte minst i avsnittet ”Lek och rörelse”. Och på något sätt tror jag ändå att leken i förskolan är så cementerad att den inte skulle kunna försvinna. Samma sak gäller egentligen omsorgen, och ordet omsorg. Vidare kommer jag fundera mer kring leken och omsorgen längre fram i texten.

Varför behöver vi äga begreppet? Vad betyder det ens?

Jag tycker att vi dragit likhetstecken allt för länge mellan undervisning och planerad undervisning. Genom att äga begreppet och vår yrkesroll så tror jag att vi kan höja både förskolan som institution och som sammhällsfaktor. Vi måste börja se värdet i det arbete vi gör och se till att det värdesätts.

Varje stund i förskolan kan inte, och framförallt ska inte, planeras. Genom att äga begreppet kan vi göra tydligt för både våra chefer och politiker vikten av det arbete vi gör mellan de planerade stunderna. Vi kanske inte ska värdesätta dem som planerar flest aktiviteter mest, utan hitta andra sätt att se kvaliteten i förskolan?

Genom att äga begreppet kan vi både höja förskolans status och synliggöra den kvalitet som faktiskt skapas varje dag – i både de planerade och spontana stunderna.