Estetisk perfektion: En pedagogisk fälla?

Estetisk passion och modet att bli sågad

Jag satt och lyssnade på en podd idag och fick en riktig tankeställare. Det slog mig att det finns en föreställning om att alla de där inspirerande miljöerna vi skapar bara skulle vara till för Instagram-bilder. Som om det bara vore en snygg yta och inte en plats för barnens lek. Den tanken hade aldrig ens slagit mig! För mig är det ju självklart att barnen leker där och att det skapas ett härligt kaos. Och jag har aldrig tänkt att det ens är något som behöver försvaras. Men det fick mig att börja fundera på den där pressen som många verkar känna.

Missförstå mig inte – jag älskar verkligen det estetiska! Jag tror stenhårt på att vackra och inbjudande miljöer gör något med oss. När jag ser barnens nyfikenhet och hur de kastar sig över något nytt så är det ju världens bästa kvitto på att vi lyckats utmana dem. Miljön ska vara en språngbräda, inte en gräns för deras kreativitet. Men det är precis där det blir klurigt. Om vi blir så kära i vår egen ”styling” att vi börjar styra barnen för att de inte ska ställa till det?

Då har vi nog tappat bort målet.

Vi blir så lätt hemblinda

Vi fixar och donar tills allt ser ”rätt” ut, men vems behov är det egentligen vi tillgodoser? Om man känner att det tar emot lite i magen när barnen drar fram allt och ”förstör” den snygga dukningen, då har man nog börjat prioritera bilden framför barnets agens. En miljö som inte tål kaos är ju faktiskt ingen lärmiljö, det är mer som en utställningshall.

Ibland undrar jag om den där snygga ytan blir som ett alibi för oss. Det är så enkelt att få bekräftelse och beröm för att det ser snyggt ut. Men vi får inte glömma att en korg med kottar bara är inredning om det inte finns en pedagogisk tanke och en närvarande vuxen som hänger på i leken. Risken är att vi bygger upp en snygg kuliss där vi stirrar oss blinda på ytan och helt missar det som faktiskt pågår – eller inte pågår – i barnens verkliga utforskande. Vi lurar oss själva att det sker stora saker bara för att det ser ut så på håll. Men bakom kulissen kanske leken har stannat av för länge sen.

För att komma vidare tror jag att vi måste våga bli lite ”sågade”. Vi behöver bjuda in kollegor som ser på våra miljöer med helt nya ögon och våga ta emot kritiken utan att gå i försvarsställning. Det är enda sättet att bryta hemblindheten och skapa miljöer som funkar på riktigt – för barnens skull. Så, låt oss fortsätta skapa vackert, men låt oss aldrig glömma att det är i det där härliga kaoset – när materialet flyttas, kombineras och utforskas på helt nya sätt – som det riktiga lärandet faktiskt sker. Det är där magin finns.