Om inte nu – när?

Det föds allt färre barn. Avdelningar har ”pauserats”. Förskolor har fått stänga ner. Personal har fått lämna. Men där vi fortfarande har öppet fast med färre barn än vanligt och personalstyrkan fått lov att vara kvar, vittnar personalen om den lugnaste starten efter sommaren som de kan minnas på många år.

Lugnt och harmoniskt

Lugn och harmonisk inskolning har det varit, med tid för att bygga relationer både med barnen och dess vårdnadshavare, samtidigt som man har möjlighet att se och bekräfta de barn som redan är ”inkörda” i verksamheten. Tid för att samtala med barnen, var och en, utan stress, har man upplevt sig ha. Svara på frågor, lyssna på deras sommarupplevelser, finnas där i största allmänhet. Skratta med barnen. Leka med dem! Verkligen VARA med dem. Vilken lyx!

Längesedan var det som jag kunde sitta och läsa bok efter bok, spela spel i oändlighet, vara delaktig i leken och lyssna på samt observera barnens fantasier som blir levande i deras lek – utan samvetsstress för att jag borde vara någon annanstans. Ha spontana lärsituationer utan stress och även de där lite extra omfattande spontana undervisningssituationerna som man kan ha när man kan vara närvarande fullt ut. Det borde inte kännas som bonus. Det är ju egentligen vårt grunduppdrag.

Så här har det sett ut hos oss denna uppstart

Vi har haft bra förutsättningar för en gång skull att jobba utifrån. Jag vet att det har sett liknande ut på andra enheter. Folk är överraskade över hur mycket tid de har för varje barn, hur roligt det är när man har tid att verkligen lyssna på vad barnen har att säga och vidareutveckla det de säger till något för dem nytt och lärorikt. Kort sagt, känslan har varit att ”Just jäklar! Såhär kul och intressant jobb har vi ju när vi har förutsättningar för uppdraget!”.

Det lustiga är att vi haft ungefär 15-17 barn på äldrebarnsavdelningarna och 10-12 på yngrebarn. Väldigt nära det antal barn som Skolverket har som riktlinjer för hur många barn som anses vara rimligt i en barngrupp. Vi har känt att vi har kunnat utföra vårt yrkesuppdrag under goda förutsättningar, helt enkelt. Såhär borde det ju alltid vara.

Sjuktalen har dessutom varit lägre den här uppstarten, än de vanligtvis är. Barnen har heller inte varit särskilt mycket sjuka. Vi har helt enkelt haft en period där vi har haft en riktigt bra förskoleverksamhet. Så som det alltid borde se ut. En verksamhet med hög kvalitet.

Om inte detta är effektivt på lång sikt, så vet inte jag

Personal som mår bra och har ork att vara fullt ut engagerade i sitt jobb och dessutom har möjligheten att arbeta utifrån toppen av sin fulla potential och vara friska på köpet. Barn som blir sedda, bekräftade, får tid för lek och undervisning samt den omsorg de behöver, av personal som mår bra. Då mår ju barnen bra! Vilket på sikt rimligtvis borde medföra att barnens förutsättningar att lära, blir än högre, vilket medför att de sedan är mer förberedda inför skolstart med ökad trygghet i bagaget. Toppen ju!

Visst vore det något att sträva efter, att behålla den här känslan och ge våra barn en kvalitativ förskoletid med pedagoger som känner att deras jobb inte bara är värdefullt, utan också rent av roligt. Visst vore det en satsning vi borde passa på att ta?! Om vi inte gör det. Med vi menar jag såklart beslutsfattarna. Om DE inte gör det. Så bör de bytas ut! Det vore både korkat och katastrofalt att inte ta chansen nu när vi har den – att behålla en god kvalitet i förskolan med färre barn i grupperna fast med bibehållen lärartäthet. . Håller ni inte med om det?

Förskoleutredningen lider mot sitt slut

Vi är många som hoppas och drömmer med den. Eller snarare förhoppningen om det eventuella resultatet av den. Tänk OM! Tänk om det ör NU det händer. Att makthavare beslutar om minskade antal barn i barngrupperna med hög lärartäthet. Det MÅSTE hända nu.

Om inte nu, när?