Tillsyn eller undervisning – om pedagogisk närvaro på gården

Det är tisdag och regnet öser ner över gården. När jag kommer ut med några barn ser jag två pedagoger stå och prata med varandra medan barnen rör sig överallt och ingenstans samtidigt. De pratar säkert om något viktigt. Kanske något som behöver planeras, lösas eller beslutas. De där små stunderna då man försöker få ihop dagen mitt i allt som pågår. Man tar de tillfällen som ges.

Jag får syn på några barn som ser uttråkade ut. Som inte riktigt hitta in i någon lek. Jag frågar om de vill snickra.

Det vill de och vi hämtar hammare och spik, mejslar och skruvar, träklossar och tumstock. Vi börjar spika och skruva tillsammans. Efter en stund kommer ännu fler barn och vill vara med. De turas om att låna hammare och vi pratar om skillnaden mellan spik och skruv, om verktygens namn och vad de används till. Regnet fortsätter falla men i vår lilla vrå märker vi inte det.

Samtidigt fylls gården på med fler barn och jag hör plötsligt ett skrik. En cykelolycka som leder till tröst och omplåstring. Ett annat barn håller fast någon och några slåss om en spade. Jag funderar på om jag borde resa mig och hjälpa mina kollegor.

Men om jag reser mig nu bryts hela aktiviteten där vi sitter. Jag kan inte lämna barnen ensamma med hammare och spik. Så jag sitter kvar och försöker få ögonkontakt med de två pedagogerna som fortfarande står och pratar. Jag lyckas inte. Mina andra kollegor skyndar över gården, stressade och upptagna med att släcka bränder.

Jag väljer att stanna kvar. Litar på att de ber om hjälp ifall det behövs.

För i vår lilla hörna händer också något viktigt. Några barn som inte hade något att göra och några sökande barn har landat i en aktivitet. Några som drivit runt på gården har hittat ett sammanhang. Vi fortsätter prata, bygga och arbeta vidare i regnet.

Samtidigt är jag ambivalent. Hela tiden. Ska jag resa mig eller stanna? Vara här eller där? Närvarande med barnen framför mig eller tillgänglig för allt som händer runt omkring?

Efter en stund märker jag att barnen känner av min splittring. Jag är inte längre helt där. Magin i vår lilla vrå börjar sakta avta.

Ändå väljer jag att känna tacksamhet över den stund vi fick. För en liten stund byggde vi tillsammans. Inte bara med trä och spik, vi byggde även på relationer. Även om det tyvärr inte varade så länge som jag hade önskat.

Och efteråt fortsätter jag tänka.

Vad är egentligen rätt i sådana här situationer? Hur skapar vi utomhusmiljöer där barn kan få landa tillsammans med närvarande pedagoger? Behöver vi alltid vara i rörelse, räkna barn och släcka bränder? Eller behöver vi också våga stanna upp ibland? Men hur?

För det är kanske där det viktigaste händer.

I det mellanmänskliga mötet. I den lilla vrån i regnet.