Tre nyanser av Läroplan

För 25 år sedan, den 1 augusti 1998, trädde förskolans första läroplan i kraft. Den höstterminen lämnade förskolan socialdepartementets försorg, blev en egen skolform och därmed en angelägenhet för utbildningsdepartementet. Sedan dess har läroplanen reviderats två gånger (2010 och 2016). Den ersattes 2019 av den nu gällande versionen: Lpfö18.

Mig veterligen uppmärksammades inte det läroplansjubiléet vid terminsstart. Detta kvartssekel av att vara en utbildning; att bedriva undervisning i en mer eller mindre världsunik form av tryggt och roligt lärande. Jag vet inte varför det inte blev av.

Kanske orkade vi inte? När tröttheten väller över oss redan innan terminen hunnit börja och vi måste plocka russinen ur kakan för att överleva är det inte riktigt läge att fira. När vi i maktlöshet och desperation gör vårdnadshavare till fiender istället för att samverka med dem kring deras barns lärande och utveckling uppstår inte direkt någon feststämning. Och när läroplanen tornar upp sig som ett monument över hur misslyckad jag känner mig som förskollärare blir jag allt annat än sugen på att hurra och ropa grattis på födelsedagen.

Läroplanen – en manual?

Läroplanen kan läsas på olika sätt. Ett vanligt sätt att läsa den är som en slags manual: Trettiotre mål att uppnå genom att följa trettiotre riktlinjer. Dessutom ytterligare 18 riktlinjer i relation till samverkan, övergång, uppföljning, utvärdering och utveckling. Sist har vi de fyra punkter som sammanfattar förskollärarens särskilda ansvar för att barnens “utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden” (Lpfö18, kap 2.7) genomförs på rätt sätt.

Denna läsning tar fasta på det faktum att läroplanen är ett juridiskt bindande dokument som varje anställd pedagog i förskolan är skyldig att följa. Men den gör det genom att samtidigt implicera en brist.

Den bristen består i att målen och riktlinjerna ses som uppgifter på “att göra”-listan. Att en förskola utan läroplan är en förskola utan det innehåll som läroplansmålen nu ålägger oss. Och att undervisningen – dessa “målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden” (Utbildningsdepartementet 2010, 1 kap. 3 §) – är det enda sättet att bota denna bristsjukdom.

Men jag har svårt att föreställa mig att så är fallet. Förskolan före 1998 var självklart inte en plats där utveckling och lärande saknades och barnen mest satt och fick omsorg. Tvärtom erbjöds barnen ofta en både rik och stimulerande tillvaro där utveckling och lärande var ständigt närvarande, om än inte alltid synligt. 

Ju mer jag tänker på det, desto mer tycks det mig som att vi som arbetar i förskolan får allt svårare att se det lärande och läroplansmålsuppfyllande som pågår utanför formell undervisning. Har vi börjat glömma värdet av fri lek och spontana lär- och undervisningstillfällen? Har vi glömt att vi fortfarande står med ett ben i barnomsorgen?

Just det. Vi bedriver faktiskt omsorg också, såväl fysisk som psykisk. Det vore att överge en av förskolans mest grundläggande principer om vi avfärdar det helhetsperspektiv som innebär att se barnen inte bara som undervisnings-subjekt, utan som kompletta individer i behov av både kramar och undervisning. Ändå känns det ibland som att det är i den riktningen vi rör oss.

Läroplanen – en beskrivning?

Det är möjligt att läsa läroplanens 33 mål och 33+18 riktlinjer på ett annat sätt. Som en påminnelse om att den rymmer mer än (planerad) undervisning. Att läsa den som en strukturerad beskrivning av allt det som redan sker i förskolan hela tiden, hela dagarna.

Självklart är läroplanens mål och riktlinjer inte reserverade enbart för den planerade, formella undervisning vi bedriver. Kan jag som pedagog ens undgå att exempelvis “ge varje barn förutsättningar att utveckla förståelse för samband i naturen och för naturens olika kretslopp samt för hur människor, natur och samhälle påverkar varandra” (Lpfö18, kap 2.2) när vi spontant går till skogen eller leker ute på gården?

Ja, kanske om jag anstränger mig rejält samtidigt som jag missköter mitt arbete å det grövsta. Men varför skulle jag göra det?

Istället för att läsa läroplanen som en manual med utgångspunkt i en känsla av otillräcklighet; att förskolan, barnen och pedagogerna är bristfälliga och att allt som räknas upp i den är saker som saknas, kan man alltså läsa den som ett bevis på hur värdefull förskolan är. På allt som händer där, dagligen.

Vi gör redan alla de här 33 sakerna på alla de här 33+18 olika sätten. En del äger rum inom ramarna för planerad, formell undervisning. Men det mesta sker mer eller mindre spontant, om än inom ramarna för en övergripande planering/organisation. Vissa av de här aktiviteterna styr vi vuxna över. Andra aktiviteter initieras av oss tillsammans med barnen. Och ytterligare andra aktiviteter styr barnen helt och hållet själva. Vi strävar alltid efter att verksamheten ska vara trygg, rolig och lärorik. Och vi som gör det är utbildade pedagoger som vet att använda vetenskap och beprövad erfarenhet. 

Läroplanen – en möjlighet?

Jag önskar att vi blev bättre på att se och lyfta det läroplansarbete som försiggår i det fördolda. Det vi gör varje dag men som nästan aldrig dokumenteras eftersom det sällan passar in i ramarna för vad en god dokumentation förväntas innehålla. Vi har en för det mesta outtalad press på oss att framställa vår undervisning som genomtänkt, planerad och strukturerad. Det ska se bra ut. Och då platsar inte aktiviteter initierade av barnen och knappt ens de vuxenledda, men improviserade, undervisningstillfällena heller.

Samtidigt är det dessa aktiviteter som utgör kärnan i vårt arbete. Det är utifrån vad de innehåller – eller saknar – som vi sedan kan skapa punktinsatser i form av just genomtänkt, planerad och strukturerad undervisning. För att fylla luckor och kompensera där det råder brister, såväl individuellt som gruppnivå.

Det händer att vi slår knut på oss för att lära oss skriva “rätt” i dokumentationen. Att formulera våra planeringar på “rätt” sätt och så vidare. I min kommun har vi till och med färdiga mallar för hur man skriver en planering, komplett med underrubriker och stödfrågor! Det är bara att fylla dem med ett pedagogiskt innehåll så är de klara att publicera på lärplattformen. Det ser jättebra ut och missförstå mig rätt: jag är stolt över våra planeringar och vår dokumentation.

Men eftersom jag läser läroplanen som en beskrivning och en möjlighet istället för som en manual, blir också de här exemplen missvisande. De ger en icke-representativ bild av verksamheten på vår avdelning – på vår förskola. Toppen av isberget. Och som en nagel i ögat är det bara den del som mest explicit påminner oss om att vi tillhör skolväsendet sedan 25 år som exponeras. Det som gör förskolan till just förskola – det ligger dolt under ytan.

Grattis på 25-årsdagen!

Men hursomhelst: Grattis till oss. Och hurra för läroplanen! För även om den – åtminstone av mitt högst personliga kåseri att döma – har ställt till med en del tok vad gäller hur vi ska tolka den, så är den också ett bevis på att förskolan inte bara är barnpassning. Vi är en trygg, rolig och lärorik plats som erbjuder varje barn omsorg, utveckling och lärande. I den prioritetsordningen.

Det kan i alla fall ingen läroplansläsning förändra.