Förrådet – platsen som aldrig riktigt fungerar

Dörren knarrar när jag öppnar den. Jag vet redan vad jag kommer att se.  

Plastbackar som sväljer allt och ingenting. En lutande stapel av gamla byggklossar, pennor som förlorat sina lock, halvöppna lådor med innehåll som ingen längre minns. Och längst in, ett hopprep utan handtag—ett sorgset bevis på en aktivitet som aldrig blev av.  

Jag stänger dörren igen, där inne, bakom den dörren, lever allt det som ingen riktigt vet vad man ska göra med. Föremål som en gång hade en funktion men som nu existerar i ett rum där ordning aldrig riktigt får fäste.  

Förskolans två världar – den välorganiserade och den bortglömda  

Utanför förrådet finns en helt annan verklighet.  

Här vårdar vi miljöer. Varje yta har ett syfte. Materialen har en plats. Barn och pedagoger formar, förändrar, tar hand om den levande miljön.

Men förrådet?  

Förrådet lever sitt eget liv. Det är den enda platsen där röran alltid återvänder.

Det är inte så att vi inte försöker.  

Vi har system. Regler, ansvarspersoner, genomgångar. Vi har personer som rensar och strukturerar, som försöker skapa ordning där kaoset gång på gång tar över.  

Men det räcker aldrig.  

Förrådet fallerar.  

Alltid.  

Vad säger det om oss?

Kanske handlar det om något djupare.

Kanske är förrådet en spegling av hur vi hanterar det vi inte kan lösa just nu.  

Vi organiserar lärmiljöer, vi skapar strukturer för barnens utveckling, vi planerar och formar verksamheten med omsorg. Men förrådet är platsen som alltid kan vänta.  

Så vi låter det vänta.  

Och kanske är det just därför det aldrig fungerar.  Så länge förrådet är en plats där saker skjuts upp till senare, där vi kan stänga dörren och gå vidare, så kommer det alltid att falla tillbaka i kaos.  

Men tänk om det inte bara handlar om röran? 

kanske är problemet inte att vi saknar system eller struktur – kanske handlar det om hur vi ser på platsen. Förrådet har alltid varit just ett förråd, en plats för förvaring snarare än användning.  Men ord har kraft. De formar vår uppfattning och styr vårt beteende.  

Ordets makt – kan vi förändra förrådet genom att förändra dess namn? 

Ett namn skapar förväntningar. Det styr hur vi behandlar en plats.  

Vi säger ateljé istället för pysselrum, eftersom vi vill att det ska vara en plats för skapande och utforskande. Vi kallar barn utforskare istället för elever, eftersom vi vill att lärandet ska vara aktivt snarare än passivt. Ord formar vårt sätt att tänka och agera.

Så varför säger vi fortfarande förråd—och vad händer om vi slutar göra det?  

Vad händer om vi istället kallar det:  

• Materialbanken– en levande resurs, där vi hittar och använder material, inte bara lagrar dem.  
• Idérummet – en plats som inspirerar och öppnar upp möjligheter.  
• Skaparlabbet – där förrådet blir en aktiv del av kreativiteten.  
• Återbruksateljén– där saker får nytt liv, istället för att ligga bortglömda på en hylla.  

För det kanske inte bara handlar om att skapa ordning.  

Det kanske handlar om att ge förrådet en identitet som vi faktiskt vill ta hand om.  

Och då måste vi fråga oss:  

Är det först när vi börjar värdesätta förrådet som vi faktiskt kan förändra det?