När vi talar om barn

Jag var fyra år när jag första gången förstod att vuxna kan tala om ett barn på ett sätt som förändrar hur barnet ser på sig självt. Det handlade inte om tillsägelser eller hårda ord. Det handlade om beskrivningar. Om att jag “alltid var där”. Om att dagarna var långa. Och om hur mina morgnar och kvällar blev något som noterades.

Orden uttalades i samtal mellan pedagogiskt personal. De var sakliga, nästan administrativa, formulerade i ett tonläge som inte var avsett för mig – men som ändå nådde mig. Jag saknade begrepp för det som skedde, men jag förstod att min vardag inte bara levdes; den tolkades.

Det är märkligt vad som stannar kvar. Jag minns inte lekarna i detalj, inte projekten eller sångerna. Det som har överlevt är känslan av att bli definierad genom andras formuleringar. Inte genom elakhet, utan genom normalisering – genom sättet något sägs när det framstår som självklart.

Det professionella samtalet

I dag arbetar jag i förskolan och avslutar snart min utbildning till förskollärare. Jag vet hur lätt sådana samtal uppstår. Vi behöver tala med varandra för att förstå barns sammanhang och ta ansvar för helheten. Samtalet är en del av vår professionalitet.

Men varje beskrivning är också en handling. Den placerar barnet i ett sammanhang av det förväntade och det som avviker, av det självklara och det som kräver kommentar.

Barnen hör mer än vi tror

Erfarenheten från yrket har förstärkt det jag anade som barn: barn hör mer än vi tror. De återger våra formuleringar i leken och uppmärksammar skillnader mellan oss i arbetslaget. De är inte bara närvarande i rummet – de deltar i den verklighet våra ord formar.

När vi talar om barn i deras närhet deltar vi samtidigt i konstruktionen av deras självbild. Våra formuleringar kan bli en del av hur de förstår vad som är normalt, vad som kräver förklaring och vilken plats de själva intar.

Att beskriva barn är en del av vårt uppdrag. Men att beskriva är också att positionera. Och det vi positionerar barn som riskerar att bli en del av hur de ser på sig själva.