Vi påstår att vi alltid står upp för barnen. Att vi är på barnens sida. Vi tar ett barnperspektiv. Det är vad jag hör hela tiden från både kollegor i branschen samt av rektorer. Men tillåt mig vara lite skeptisk inför dessa påståenden. Gör vi verkligen det när det kommer till skarpa lägen? Oavsett vad?

När det kommer till så kallade SoL14, det vill säga 14 kapitlet i Socialtjänstlagen som reglerar den lagstadgade anmälningsskyldigheten- även kallad orosanmälan- tycker jag att vi är en hop med vuxna mesar. För att inte tala om många rektorer där ute som mer eller mindre motarbetar orosanmälningarna, då de tycks tro att de har någon form av värderingsmandat att utföra INNAN själva anmälan görs. Men det är exakt det vi inte ska. Vi ska inte värdera. Det som det däremot står, är att vi ”yrkesverksamma som möter barn och unga är skyldiga att genast anmäla till Socialnämnden om de misstänker att ett barn far illa”. Sedan är det upp till Socialtjänsten att utreda om det finns någon grund som medför åtgärd. Gör du detta? Gör din chef detta? Eller fegar ni? Anmäler ni vid minsta oro?
Jag började som timvikarie 1993
Sedan har jag arbetat som legitimerad lärare i förskolan sedan augusti 1996. Snart exakt 30 år sedan. Det har blivit några anmälningar sedan dess. Troligtvis alltför få dessvärre. De flesta av dem har gjorts utav rektor efter att vi personal lyft vår oro kring ett specifikt barn. Några gånger har rektorer velat avvakta. Några gånger har de fegat ur. Då har jag eller mina kollegor fått anmäla i eget namn. Men syftet med att just rektorer anmäler, är att vi personal ska slippa eventuella repressalier.
Anmälan blir alltså gjord från förskolan och inte utifrån en enskild person. Det är så vi är rekommenderade att göra. Men då krävs det att våra rektorer har tillit till sina medarbetare. Säger vi att vi har oro kring ett barn, ska inte rektor hävda att hen inte ser någon oro alls. För rektorerna är inte nära barnen och får se och höra det vi får. Men de får tro på vårt ord och det bör inte ifrågasättas som tyvärr händer oftare än vad som är okej.
Det finns rektorer som direkt motarbetar och motsätter sig att göra anmälningar
Nästan varje gång skyller de på att vi måste tänka på det goda samarbetet med vårdnadshavarna. Men för jösse namn; när blev samarbetet och relationer med vuxna så viktiga att vi anser att det finns fog för att ”blunda” och inte anmäla, när vi faktiskt är oroliga för hur barnen har det hemma? Just exakt med de personerna som rektor vill hålla sig ”sams” med?! Är det inte två skilda saker ändå?! Har vi nu i detta läge inte börjat värdera? Precis det som vi inte har mandat att göra. Dessutom anser jag att vi faktiskt kan behålla en god relation om vi är tydliga med varför vi anmäler och att vi INTE lägger någon värdering, utan att det ingår i vår arbetsskyldighet och det vore än värre om vi inte följde den skyldigheten.
Jag är väl medveten om att det sällan landar väl hos en vårdnadshavare som blir anmäld
Men som sagt, då gäller det för oss att förklara syftet; vi har en skyldighet, vi står alltid upp för barnen, vi värderar inte – men vi har fått indikationer på att barnet inte mår bra. Vi tar alltid vår oro på allvar. Vi tar barnen på allvar. Hur skulle det se ut om vi blundade för det? Då hade vi brutit mot vår skyldighet som vi automatiskt har tagit på oss den dagen vi skrev på vårt anställningsavtal. Vi har inte valet att avstå.
Men vi har förutom ansvaret att anmäla, även en insikt i att inte värdera, utan låta den saken ingå i den utredning Socialtjänsten sedan gör. Vi får helt enkelt lita på att det sedan – om det fanns något som visade sig behövde åtgärdas- görs vad som är bäst för varje enskilt barn. Det är på det sättet vi tar ansvar. Min upplevelse och erfarenhet är att är vi bara tillräckligt tydliga, så ökar också förståelsen hos de vårdnadshavare som blir anmälda. Inte alltid, men ofta.
Ska man då anmäla så fort ett barn säger något?
Vid första blåmärket? När börjar ”minsta oro” gälla? Det beror på… Ibland krävs situationen att vi observerar och är extra lyhörda, om vi kan ha missförstått något eller helt enkelt behöver mer konkret underlag för vår oro. Men när vi väl tar steget, då måste vår rektor ha tillit till oss. Vi vill inte och kommer inte anmäla såvida vi inte anser att det finns en tydlig och konkret oro. Det behöver vår rektor ha tilltro kring att vi utifrån vår profession har förmågan att bedöma. Vi kommer dock behöva stöd. Det är aldrig en lätt sak att göra. Det kräver en hel del av oss, både mod och emotionell styrka.
Vi behöver känna att vi har vår rektor med oss. Men det mest ansvarslösa vi och vår rektor kan göra – är att vända andra kinden till. Stoppa huvudet i sanden. Blunda… Göra ingenting. Att göra ingenting har aldrig hjälpt ett barn som farit illa. Inte en enda gång. Inte förr, inte nu och inte framöver. Hellre göra det man kan än att inte ha gjort något. Om man inte tror sig klara det, så bör man faktiskt inte arbeta med barn. Ni som arbetat i många, många år och aldrig känt oro… Er hyser jag stark oro för. Det är högst orimligt och troligtvis har er förmåga att blunda för saker och ting blivit alltför väl tilltagen. Ni kanske bör vakna till!
Ni vill inte tänka i efterhand, att ni kunde hjälpt ett barn men ni valde att låtsas som att ni inte förstod
Dessutom kan man alltid ringa Socialtjänsten anonymt och bolla med dem om de anser om det finns skäl för anmälan om man finner det osäkert och svårt. Men vad du än gör – låtsas inte som att det aldrig behövs. För då är du en av de vuxna som inte fanns där för de barn som behöver dig och det går inte att rätta till i efterhand. Barn behöver lyhörda, modiga och kärleksfulla vuxna som tar ansvar. De behöver inte vuxna mesar som stoppar huvudet i sanden.
Upptäck mer från Tankar om Förskola
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.