Duger du att arbeta i förskolan?

Ja, det låter hårt. Det ÄR hårt. Men det är också den bittra sanningen. I mitt fackliga arbete biträder jag medlemmar som av olika skäl hamnat i långtidssjukskrivning. Flertalet av dessa sjukskrivningar är stressrelaterade. Stress uppkomna på grund av en alltför stor obalans mellan krav och resurser på arbetsplatsen. Majoriteten arbetar inom förskolan. Ingen nyhet, det är ju vida känt att lärarna i förskolan samt barnskötarna toppar landets höga sjuktal. Men det som inte är vida känt är att det är medarbetare som de flesta av dem varit många ÅR i förskolan.

Vanligtvis är det till och med medelålders erfarna och oerhört kompetenta (främst) kvinnor som kan sitt jobb och aldrig de första 20, 25, 30 åren ens har varit i närheten av stress. eller knappt ens haft särskilt många kortsjukskrivningar. Men nu, bam, bom, krasch. Väggen small till! Efter många år där kraven ökat succesivt samtidigt som resurserna minskat och obalansklyftan fortsatt växa blev det till slut för mycket. Man insjuknar!

Har du vad som krävs?

När man sedan efter månader av sjukskrivning vill och tror sig orka kravla sig tillbaka till sitt yrke som man älskar. Så, ja – då är det inte alltid så lätt som man kan tro. Snarare väldigt tufft. Inte minst på grund av att man fortfarande är skör och är i stora behov av de arbetsanpassningar man också har rätt till. Utan också för att man många gånger får frågan av sin rektor (eller HR): ”Har du vad som krävs”? ”Orkar du”? ”Kommer du kunna arbeta fullt ut”? För om återhämtningsprocessen blir lång av olika skäl, kan den många gånger bli ”för lång” för att arbetsgivaren känner att det är värt att invänta personen i fråga. Alltför många gånger mynnar detta ut i ett utköp. (Ett snyggare sätt att säga upp en person på).

Vi har haft legitimerade förskollärare som arbetsgivaren plötsligt vill ”nedgradera” (missförstå inte nu) till barnskötaranställning på grunder som att personen i fråga inte ”klarar” sitt jobb. Vem slutar klarar att sköta sitt jobb kompetensmässigt efter flera år i yrket? Bara ”sådär”?

Man har rätt till arbetsanpassningar

AML (Arbetsmiljölagen) säger att arbetstagaren har rätt till arbetsanpassningar för att så ”snart som möjligt återkomma till sitt arbete, oavsett om behovet av arbetsanpassningar är orsakat av arbete eller inte”. Märk väl att det står i lagen; ”eller inte”. Det vill säga att det rent ut sagt är ”skit samma” om stressen och sjukskrivningen tog sin start i en skilsmässa, trafikolycka, arbetsskada eller för tung arbetsbelastning. Man har rätt till anpassningar, punkt slut! Detta mina vänner, har man faktiskt rätt till även om man INTE varit sjukskriven. AML säger nämligen att man kan ge anpassningar till en arbetstagare för att ”förebygga ohälsa genom åtgärder i arbetsmiljön”.

Det är något jag önskar att fler arbetsgivare nyttjade samt fler arbetstagare hade kännedom om. För tänk om vi skulle kunna få anpassningar eller hjälp och stöd av sin chef att dimensionera uppdraget (japp, även det har vi rätt till även om det inte råkar stå i lagen) INNAN vi slår skallen i den berömda väggen? Tänk om det vore så fiffigt att, när vi aviserar till vår rektor att det är ”lite väl mycket nu”? Då sätter sig rektor i rödaste rappet och skissar på ett förslag till arbetsanpassningar för att hjälpa sin medarbetare att orka. Samt att mäkta med och ATT duga utifrån den ork hen har i nuläget. UTAN att detta per automatik skulle äventyra en eventuell kommande löneförhöjning.

Vill du grotta in dig så föreslår jag även en googling kring OSA

Vill du grotta in dig mer i arbetsgivarens ansvar när det kommer till hur du och dina kollegor mår på jobbet, så föreslår jag en googling till en av Arbetsmiljöverkets bästa föreskrifter (Organisatorisk och social arbetsmiljö/OSA). En föreskrift både vi och rektorerna vid det här laget BÖR ha arbetat med och utifrån. Men som jag nog skulle vilja påstå är något som är ytterst sällsynt. Men skulle arbetsgivaren följa lagen (vilket få av dem gör om vi ska vara helt ärliga) och därmed ha koll på sitt ansvar utifrån just AML och OSA;n. Då hade sjuktalen där ute i landet dalat som en snöflinga på julafton (även det sällsynt som vi alla vet). Men eftersom det inte görs för tillfället så får vi arbetstagare och framför allt vi som arbetar inom förskolan ta på oss ansvaret och kräva det vi har rätt till.

För om inte vi mår bra, så kommer knappast barnen vi ansvarar för på jobbet att må bra. Så investera er tid i att läsa kring arbetsanpassningar. Kolla in kommunens rehabpolicy, skaffa dig kunskap om dina rättigheter, upplys varandra, och våga kräva saker. För jag skulle vilja hävda att det inte är vi som inte duger, det är arbetet som många gånger suger!

(Ja, vi älskar vårt jobb i grund och botten, men ni fattar…).