”Barnets bästa”

Diskussionen om vårdnadshavare som fuskar blossade upp igen under veckan och mitt tidigare inlägg fick en hel del nya läsare. På Facebook diskuterades det vilt om att ”barnets bästa” måste vara i fokus.

Håller med till 100%

Självklart ska barnets bästa vara i fokus. Men ganska många gånger får jag känslan av att den som skriver anser att det är vi i förskolan som har sista ordet här. Och då är vi tillbaks i samma problematik igen. Vi har ett professionellt ansvar för barnen när de är hos oss, men vi har inte ett generellt tolkningsföreträde framför vårdnadshavare när det gäller vad som är bäst för deras barn.

Är det däremot så att vi tror att vårdnadshavare handlar utifrån något annat än barnets bästa? Ja, i så fall tycker jag att ni ska läsa Marias inlägg om anmälningsplikten vi har i förskolan. Om vi på allvar misstänker att ett barn far illa eller att vårdnadshavare inte förmår tillgodose barnets behov, då har vi en lagstadgad skyldighet att göra en orosanmälan. Bryter vi mot den här plikten kan det få ganska allvarliga konsekvenser.

Det allra bästa är såklart om förskola och hem kan tillsammans enas om vad som är det bästa för barnet. Men faktum kvarstår – vi i förskolan har inget tolkningsföreträde.

Handla innan hämtning?

Samtidigt har det blossat upp en annan diskussion kring ett liknande fenomen. Här handlar det om vårdnadshavare som handlar innan hämtning (ett ämne Maria även skrivit om på bloggen sedan tidigare). Diskussionen blir (tyvärr) även här skuldbeläggande mot vårdnadshavare. Egentligen är jag överens med många om grundproblemet – förskolans personal är redan överbelastad – så fler barn i grupperna gynnar inte någon. Eller – fler barn som går längre tid varje dag snarare.

Diskussionen jag sprungit på använder åter igen tesen om att vi i förskolan ser till barnens bästa – men jag skulle hävda att diskussionen även här blir skuldbeläggande. Vi har, som anställda i förskolan, inte ett tolkningsföreträde när det gäller barnets mående och vad som är bäst för barnet.

Jag skulle istället vilja hävda att vi har ett fullt professionellt ansvar för att barnen i förskolan får den utbildning och omsorg de har rätt till. Vårt ansvar för barnen upphör inte för att förutsättningarna är dåliga. Och vi är trots allt överens om att förutsättningarna inte finns där.

Min åsikt står fast

Det är inte föräldrars fusk som är problemet utan grundförutsättningarna. Även om vårdnadshavare fuskar genom fejkade studier eller veckohandlingar innan hämtning så är det mot politiken vi ska rikta vårt fokus. Inte mot vårdnadshavarna. Det betyder inte att regler kring vistelsetid saknar betydelse. Men när debatten fastnar i enskilda vårdnadshavare riskerar vi att missa den verkliga orsaken till problemen. Om vi verkligen vill minska konflikterna kring vistelsetider och misstänkt “fusk” är lösningen inte att misstänkliggöra vårdnadshavare.

Att personalen i förskolan reagerar på detta är, även här, ett symptom på att grundförutsättningarna är för dåliga; barngrupperna för stora, personaltätheten för låg och förskollärartätheten ännu lägre.

Räddningen?

Det finns ju, som bekant, en lösning som skulle förenkla hela den här situationen. För ett par veckor sedan presenterades förskoleutredningen som föreslår lagstadgade maxtak för barngrupperna.

Därför blir förslagen om lagstadgade maxtak för barngrupper så viktiga. Om vi menar allvar med att sätta barnets bästa i fokus är det här också där vårt engagemang måste ligga. Inte i jakten på enskilda vårdnadshavare, utan i kampen för en förskola med rimliga förutsättningar. Nu börjar arbetet med att se till att förslagen faktiskt blir verklighet.