Redan innan första barnet kommer

Det märkliga med att börja ett nytt läsår i förskolan är att man bär två känslor samtidigt.

Den ena känns i kroppen:
Man är utvilad.
Man har sovit lite längre.
Skrattat lite mer.
Man kommer tillbaka med nya idéer, ny energi och en längtan efter att möta barnen igen.

Den andra känslan är svårare att sätta ord på. Den börjar långt innan första barnet kliver innanför dörren.
Den kommer när schemat delas ut.
När barngrupperna presenteras.
När bemanningen gås igenom.
Och när kalendern fylls av möten, dokumentation, kartläggningar, utvecklingssamtal och nya uppdrag.

Och plötsligt vet man. Inte exakt hur året kommer att se ut. Men hur det kommer att kännas.
Man vet att man, ännu en gång, kommer att tvingas välja.
Mellan att sitta kvar hos barnet som behöver en famn eller svara på telefonen.
Mellan att följa barnets nyfikenhet eller avbryta för att nästa punkt på dagens schema väntar.
Samt mellan att vara den pedagog man utbildades till och den administratör verksamheten ibland kräver att man blir.

Det är en märklig känsla.

Att komma tillbaka utvilad men redan känna sig otillräcklig. Inte för att man tvivlar på sin egen kompetens. Utan för att man redan känner avståndet mellan uppdraget och förutsättningarna. Vi förväntas lyssna.

• På varje barn.
• På varje vårdnadshavare.
• På varje kollega.
• På varje ny riktlinje.
• På varje ny arbetsuppgift.

Och det ska vi!

Men vem lyssnar på dem som varje dag försöker få allt detta att fungera?
Vi pratar ofta om barns rätt att bli hörda, vilket vi ska fortsätta att göra.
Men kanske behöver vi också prata mer om de vuxna som varje dag bär ansvaret för att göra de rättigheterna möjliga.
För när pedagogers förutsättningar brister påverkar det i slutändan alltid barnen.

Och ändå

Imorgon öppnas dörren. Barnen kommer springande med berättelser om sommaren, tappade tänder, nya gosedjur och små upptäckter som för dem betyder hela världen. Och precis där händer det.
Vi går ner på huk. Vi ler och vi lyssnar.

Inte för att uppdraget blivit mindre.
Inte för att förutsättningarna blivit bättre.
Utan för att barn aldrig ska behöva bära konsekvenserna av de vuxnas bristande förutsättningar.
Men kanske är det just där vi behöver börja det här läsåret.
Inte med ännu fler projekt. Inte med ännu fler krav. Utan med en gemensam fråga:

Hur skapar vi de förutsättningar som gör att både barn och pedagoger kan lyckas?

För vi kan inte bygga en hållbar förskola på människors förmåga att ständigt kompensera.
Barnen ska aldrig behöva betala priset. Men det borde inte pedagogerna göra heller.