Barnens rättigheter ryms inte i för stora grupper

När jag började min resa som lärare i förskolan bar jag på en tydlig bild i hjärtat. Jag ville vara den vuxna som alltid hade tid att möta blicken. Den som såg varje barns små och stora behov, den som kunde skapa en trygg plats där alla röster räknas. Jag drömde om att få lyssna på det där lilla barnet som ville berätta om sin dröm, att hinna trösta det barn som kände sig ensam och att uppmuntra varje nyfiken fråga.

Verkligheten i dagens förskola

Men verkligheten jag möter idag ser ofta annorlunda ut. Stora barngrupper gör att tiden inte riktigt räcker till. Det skär i mig varje gång jag känner att jag inte hinner ge det där lilla extra. Som ett lyssnande öra, en varm famn eller en uppmuntrande kommentar i rätt ögonblick. För när grupperna växer, är det alltid barnen som får betala priset. Och då måste vi våga ställa den obekväma frågan: har vi glömt bort barnens rättigheter?

Riktlinjer och verklighet – en smärtsam klyfta

Enligt Skolverkets riktlinjer bör barngrupper med yngre barn inte vara fler än 12 och för äldre barn inte fler än 15. Ändå möter vi i verkligheten betydligt större grupper. Vi som arbetar i förskolan gör allt vi kan, men när vi ständigt tvingas jonglera alldeles för många barn på samma gång, blir det omöjligt att ge varje barn den tid och närvaro de förtjänar. Den lilla handen som söker trygghet, den blicken som ber om bekräftelse, eller den tysta oron som gömmer sig i ett hörn – allt detta riskerar att gå oss förbi.

När barnafödandet minskar – och barn med särskilda behov ökar

Idag ser vi dessutom en dubbel utmaning: barnafödandet minskar på flera håll i Sverige, vilket leder till att förskolor slås ihop eller läggs ned. I praktiken innebär det att barngrupperna på de kvarvarande förskolorna blir ännu större. Samtidigt ökar antalet barn med särskilda behov över hela landet. Barn som ofta behöver mer tid, mer närvaro och mer stöd. När dessa två utvecklingar möts blir konsekvensen tydlig: de barn som redan riskerar att hamna i skymundan får ännu svårare att bli sedda.

Barnkonventionen – en lag som måste tas på allvar

Sedan barnkonventionen blev lag har Sverige förbundit sig att sätta barnens bästa i första rummet. Det innebär att varje barn har rätt att bli lyssnat på, få uttrycka sina åsikter och känna inflytande i sin vardag. Men hur kan vi med gott samvete säga att vi lever upp till det, när förutsättningarna gång på gång brister? Stora barngrupper gör det inte bara svårt – de gör det ibland omöjligt.

Frustration och hopp – två sidor av samma verklighet

Jag skriver detta med en blandning av frustration och hopp. Frustration över att barns rättigheter och lärare i förskolan och barnskötarnas arbetsmiljö ständigt får stå tillbaka för ekonomiska prioriteringar. Men också hopp – för jag tror fortfarande att vi kan vända utvecklingen, om vi tillsammans kräver förändring.

Så låt oss ställa frågan rakt ut:
Vilka prioriteringar är vi beredda att göra för att säkra att varje barn faktiskt blir sedd, hörd och bekräftad?

Jag vill höra era tankar – både från er som delar min vardag i förskolan och från er beslutsfattare som sitter med möjligheten att förändra. Är det dags att införa regleringar för barngruppernas storlek? Är det dags att på riktigt sätta barnens rättigheter före ekonomiska kalkyler?

Barnen förtjänar det. Vi som arbetar i förskolan behöver det. Och samhället som helhet vinner på det.