Barnen har rättigheter – utan rätt till dem

Skillnaden mellan att beakta och tillämpa

Jag bokar in ett besök till biblioteket. Varje gång ställs det in på grund av personalbrist. Jag försöker skicka en vädjan till föräldrar, och en mormor erbjuder sig att följa med. Men jag ställer in igen. Kan jag känna mig trygg med att ta barnen till en allmän plats med en person som saknar min behörighet? Ansvaret för säkerheten är mitt. Till slut, efter fem år, lyckas jag genomföra ett biblioteksbesök, när sjukdomarna släppt sitt grepp om barngruppen och personalen. 

Barnkonventionen blev lag den 1 januari 2020. Fem år har gått. Jag har arbetat i förskolan i 13 år. När jag började var vi ofta på biblioteket och besökte teater eller museum minst en gång per termin. Då var inte barnkonventionen lag.

Artikel 31

“Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder och rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.”

Barnkonventionen har länge betraktats som en samling riktlinjer, något att beakta snarare än att tillämpa. Det är en avgörande skillnad. Att beakta något innebär att erkänna att det finns. Att tillämpa något innebär att agera utifrån det. När barns rättigheter enbart beaktas blir det som att betrakta en vacker tavla där man beundrar hur fin verkligheten hade kunnat bli, vilket innebär fina ord utan handling.

En konvention har tidigare varit en rekommendation, något som “bör” gälla. Men en lag är en regel kopplad till rättssystemet, något som ska gälla. Så vad händer när en konvention blir lag utan att villkoren för dess genomförande säkerställs? När rättigheterna finns på papper men inga resurser ges för att de ska förverkligas? Vem bryter mot lagen? Och kan man ens gå så långt som att påstå att jag eller offentliga beslutsfattare bryter mot lagen när jag inte går till biblioteket med barnen?. Magkänslan säger mig att det låter befängt, samtidigt som en känsla råder av ”varför är då barnens rättigheter lagar om de inte får gälla?”. 

Utrymme för tolkning – en rättsosäkerhet för barn

Barnkonventionen är formulerad med stort utrymme för tolkning. Det är i sig inte konstigt, även läroplanen fungerar så, eftersom den är en förordning snarare än en lag. Tolkningen ger verksamheter möjlighet att anpassa sig efter sina specifika behov och förutsättningar. Men det skapar också ett problem: rättigheter som borde vara tydliga och bindande kan bli en fråga om subjektiv uppfattning.

Till exempel: Barnkonventionen slår fast att barn har rätt till rekreation. Jag kan tolka det som att barn har rätt till sammanhängande ledighet och återhämtning, medan någon annan kan mena att det bara handlar om att förskolan ska anpassa pedagogiska miljöer och rutiner.

Ett exempel på detta tolkningsutrymme är när en förskola gjorde en orosanmälan till socialtjänsten då ett barn inte fick någon ledighet under sommaren:

Det är ett drastiskt beslut. Barnkonventionen är lag, men den är inte formulerad på ett sätt som gör det möjligt att direkt tillämpa den i sådana fall. Hade barn haft en uttrycklig rätt till sammanhängande ledighet, likt semesterlagen för vuxna, hade det varit en annan sak. Men så länge konventionen har karaktären av en rekommendation och saknar tydliga lagparagrafer, blir den svår att använda som underlag för ingripanden. Samtidigt är det barnen som drabbas. Det är bra med forskning som belyser om hur de skadas av stress eller bristande återhämtning, men det räcker med förnuft för att veta att det är fakta.

När barns rättigheter inte kan behandlas som lagar

Socialtjänsten utgår i sitt arbete från barnkonventionen. Den ligger till grund för deras bedömningar och ingripanden. Men vad händer när en lag som ska skydda barn inte går att tillämpa på grund av brist på tydliga regler? När det saknas konkreta skyldigheter för samhället att faktiskt säkerställa att barns rättigheter respekteras?

Konsekvensen blir en direkt fara. När en lag inte är formulerad som en lag, och inte kan behandlas som en lag, riskerar den att bli verkningslös. Det skapar godtyckliga bedömningar, inkonsekvens i myndigheters agerande och en rättsosäkerhet för barn. Där ansvar läggs på familjer som behöver stöd, framför att få stödet utifrån och därav skydda barnet.

Det här är skillnaden mellan vad och hur.

• Konventioner, förordningar och lagar kan alla slå fast vad som gäller.
• Men hur de ska tillämpas måste vara tydligt, annars blir de meningslösa.

En konvention kan beaktas. En lag ska gälla. För att barnkonventionen ska ha faktisk verkan behöver den formuleras med samma tydlighet som andra lagar. Utan det kommer barns rättigheter fortsätta vara just det: rättigheter utan verklig rätt till dem.