Stöttar vi eller stör vi?

Stöttar vi eller stör vi – Om vuxnas roll i barns lek

Leken i undervisningen är en viktig del av förskolans utbildning. Eftersom som leken sker på förskolan räknas den som en del av förskolans uppdrag. Både barn och vuxna kan starta lek.
Vi som arbetar med barn förhåller oss alltid till lek. Även när vi inte tänker på hur vi möter barnen och skapar utrymme för lek. Eftersom barns rätt till lek nu mer också finns inskrivet i läroplanen, måste förskolan också förhålla sig till barns lekande. Och ge leken plats i förskolans undervisning. För att det ska bli en del av en reflekterad praktik behöver vi också förhålla oss till barns lek på ett medvetet sätt.

Forskning om leken

Leken har länge varit aktuellt för forskning. Bland forskare och förskollärare syns en skiljelinje mellan att vuxnas deltagande i lek efter att leken skrevs in i läroplanen 2018. Olika forskare beskriver lek på olika sätt. Forskaren Niklas Pramling pratar om ”lekresponsiv undervisning”.
Han menar att den ”fria leken” (när barnen leker själva utan att vuxna styr) tidigare lektes i förskolans mellanrum, mellan undervisningsaktiviteter. Idag står det tydligt i läroplanen att leken ska vara en del av undervisningen. Därför tycker han att vi ska prata om lek som en del av undervisningen istället för att kalla det ”fri lek”.

Varför?

Tidigare menade många förespråkare för “fri lek” att man inte kunde lära sig något av den ”fria leken”, utan att leken bara var till för nöjes skull. Idag talar vi ofta om leken som att lärande sker i leken. Särskilt när leken lyfts fram som en del av undervisningen. Och medvetna lärmiljöer skapas för att lyfta fram lek som lärande i undervisningen.

Specialpedagogen Ylva Ellneby talar om att det behöver finnas balans och rättvis fördelning mellan pedagogens omsorg om den fria leken. Det finns tydliga skillnader i hur vuxna ska delta i leken. Vuxna kan bidra till att leken utvecklas. Men vuxna kan också störa leken. Forskarna Torben Hangaard Rasmussen och Eli Åm, menar att det nu är mer accepterat att vuxna deltar i barns lek. Men det finns fortfarande diskussioner om hur leken styrs eller iscensätts av vuxna.

Förskollärarnas uppdrag

Jag tycker det är intressant att leken som begrepp också diskuteras från ytterligare ett perspektiv i undervisningen. Många frågar vad leken egentligen är fri från? Eftersom barns erfarenheter alltid präglar hur leken utformas. De vuxnas planering och organisation påverkar hur mycket utrymme det finns till lek i förskolan. Och även hur mycket barn får välja i leken. Vuxna är makthållare och möjliggörare. Jag håller med om att barns lek till stor del bygger på deras erfarenheter. Jag har funderat mycket på om villkoren för lek förändrats i förskolan och skolan. Samtidigt undrar jag om det är synen på leken som har förändrats eller är det vårt sätt att tala om lek och planera för lek som förändrats.

Leken i skymundan

Jag tänker att “fri lek” för en del förskollärare i praktiken kan handla om hur mycket utrymme barnen får att leka. Och för andra förskollärare mer handlar om att lekens innehåll påverkas och styrs upp av vuxna. Med andra ord kan vi som arbetar på golvet ha olika tolkningar om vad “fri från” betyder. Jag tycker mig också ana att det skett en förskjutning av vad vi menar är lek som barn tar initiativ till.

Om vuxna sätter upp en aktivitetstavla och låtsas att barn får välja aktiviteter, är det inte barns egen lek. Det är en låtsaslek som vuxna startar. Det är däremot mer egeninitierade valda lekar, när barn får vara med och skapa egna lärmiljöer. Om det är mest planerade aktiviteter i förskolan, är risken att leken kommer i skymundan. Ett mer tillåtande förhållningssätt kan skapa mer tillfällen för barn att leka i olika konstellationer. Men förhoppningsvis kan vi var eniga om att barn ska ha rätt att leka i förskolan. Det är mycket tydligt både i läroplanens skrivningar och i barnkonventionen.

Lekens kärna – Barns utrymme och Flow

För mig är kärnan i “lek” fortfarande de tillfällen när barn kan få den magiska känslan, att gå in i ett sammanhang och få ett flow tillsammans. Ett tillfälle där barnen kan låta fantasin få styra ramarna. Ytterst också en möjlighet att få skratta och skapa tillsammans på egna spelregler, till exempel i rollekar. Min upplevelse är också att barn har behov av att själva få sätta sin prägel på vad som är lek. Att rita mönster med pinnar i sanden är en lek. Även då den har repetitivt mönster, för personen som väljer att leka den leken. Jag undrar om det finns tillfällen för barn att leka egeninitierade lekar idag?

Leken grund för socialt samspel

Jag menar att som vuxna, behöver vi värna om lekens kärna. Men samtidigt kunna skapa lekresponsiva aktiviteter i undervisningen. Leken är i sig en grund i samspelet och kommunikationen mellan barn-barn. Men ramarna och styrningen är något annat, eftersom vi då talar om att barn behöver lära sig lekkoder och sociala koder i leken. Jag tror lek i undervisningen kan beskrivas på olika sätt, beroende på vilka teoretiska glasögon vi väljer att använda. Kanske är vi ovana vid att beskriva leken i undervisningen som undervisning. Då lek som undervisningsbegrepp fortfarande är “nytt” för förskolan. Men eftersom det är tydligt beskrivet i läroplanen, behöver vi förhålla oss till lek som begrepp.

Förskollärares nya roll

“Lärandets medvetna lekande är en professionell balansgång och konst” skriver Margareta Öhman i Förskoletidningen.

Förskollärarnas agerande som får stor betydelse för hur lärandet sker i leken. Det handlar om hur vi stöttar barn som har svårt att ta roller i leken. Psykologen Margareta Öhman lyfter också frågan: Hur lärare kan ingripa i barns lek, utan att störa eller förstöra själva lekandet. När vi ingriper i leken behöver vi förstå lekandets koder och gå in i leken på ett varsamt sätt.

Om barnen leker att cyklarna är bilar som de tankar vid tankstationen. Kan vi gå in i leken hålla fram slangen och fråga om de vill ladda sin bil med el och sätta igång ett samtal. Vi kan även ordna trafikljus i anslutning till cykelbanan. Och prata om att man behöver stanna vid rött ljus. Och får köra vid grönt ljus. Det finaste jag sett är pilar som visar riktningen på körbanan på cykelbanan. Istället för att begränsa cykellek, så finns det fiffiga sätt att utveckla lekstyrkan i utemiljön. Ibland kan vi se flera lekar på gården äga rum samtidigt, till exempel runt om barn som cyklar. Eller i närheten av cyklingen.

Många av oss skulle beskriva det som att vi behöver hantera flera lekar samtidigt, eller skeenden. De lösa och ibland korta lekarna, beskriver Margareta Öhman som lekklotter eller “lektrådar”. Dessa kan vi med enkla lösningar knyta samman, om vi hittar gemensamma nämnare som trafikljus eller pilar på cykelbanan. Andra gånger kan det vara svårare att lösa, när vi måste hjälpa till på flera ställen samtidigt. Eller om barnen avbryter leken och går därifrån.

Plats för sammanhang

Vi behöver alltså medvetet skapa plats för sammanhang mellan olika sorters lek i förskolan. Alla kan vi inte knyta ihop. Men vi kan väva en väv med flera lekerfarenheter som behöver få tid och plats i undervisningen. Genom att vi reflekterar över hur förståelsen för ramarna runt leken kan utvecklas. En viktig fråga är att reflektera över vilka metoder vi använder för att utveckla barns lekstyrka i undervisningen. Hur kan vi gå balansgång tillsammans och skapa konst i undervisningen?