Så skulle jag aldrig göra

En reflektion över pedagogik och bemötande

Ofta uppmuntras förskollärare och barnskötare av en välmenande omgivning att sätta tydliga gränser och säga ifrån när det gäller utåtagerande beteende. De enskilda barnens behov ställs mot gruppens. Alla barn har behov som vi behöver ta hänsyn till är ett vanligt resonemang. Även om vi har avsikten att möta barnen och försöka förstå deras perspektiv kan stora barngrupper eller stark press göra att vi faller in i ett negativt mönster. Villkoren i omgivningen kan också göra att arbetslaget inte orkar hålla fast vid sitt engagemang. Detta kan leda till att en mer kontrollerande atmosfär infinner sig i barngruppen. Jag ska illustrera vad jag menar med ett exempel:

Namir försöker putta ner Ninni när hon står högst upp på klätterställningen. Ninni skriker högt med rädsla i rösten. Förskolläraren står på marken och tittar på. ”Ninni klättra ner” säger hon. Namir fortsätter försöka få Ninni att klättra ner. Efter en stund lyckas han skynda på henne att klättra ner på marken. Förskolläraren har redan lämnat klätterställningen och hjälper barnen som gungar på gungorna, lite längre bort på gården. 

De flesta av oss reagerar instinktivt och tänker: varför ingriper inte förskolläraren? Varför väljer hon att låta Ninni klara sig själv? Jag har upplevt liknande situationer både när jag arbetat i förskolan och i skolan. Att barn blir utlämnande till att själva lösa situationerna. Och att liknande dilemma uppstår.

Vardagen och arbetsbelastningen

Jag tror att det är så enkelt att vi alla som arbetar med barn eller elever, växlar mellan att vara professionella pedagoger och vanliga människor beroende på stundens förutsättningar. Vardagen i förskolan och skolan utförs under en hög arbetsbelastning, antalet barn/elever är stort och orken räcker kanske inte alltid hela dagen. Även om ambitionen är att utgå från barnets perspektiv och finnas nära, tror jag många förskollärare skulle suttit kvar i soffan kl 16.00 när man arbetat en hel arbetsdag ensam med en vikarie och full barngrupp.

I stunder när vi pedagoger är trötta eller utsätts för stor arbetsbelastning ökar mängden ska eller måsten när vi talar med barnen. I de stunderna sätts också vår pedagogiska kunskap på prov, jag har arbetat med skickliga pedagoger som klarar att med lugnt tempo och engagerat förhållningssätt rodda en stor grupp nästan själva. . Men jag har också arbetat med kollegor som styrt barngruppen med förmaningar och tillsägelser. Det handlar inte bara om hur vi är i vår yrkesroll,  utan också om vår personliga förmåga att överblicka helheten samt hantera stress och yttre påverkan. Frågan vi bör ställa oss är: vad som gör att vi i vissa hamnar i negativa spiraler med barnen?

Så skulle aldrig jag göra

Debatten om belöningar och bestraffningar som med jämna mellanrum figurerar på media, berör de flesta av oss som arbetar med barn eller elever. Det är enkelt att slå sig själv på bröstet och säga så skulle jag aldrig göra (Du som läser detta skulle naturligtvis agerat på ett helt annat sätt, du är ju en medveten pedagog. Förmodligen också en närvarande eller varför inte en härvarande och professionell pedagog.) när felaktiga beteenden diskuteras i olika forum. Men kanske är det svårare att rannsaka sitt eget arbetslag eller sig själv som enskild pedagog. Att ge förskolor tid till att diskutera kunskapssyn och lärande är förebyggande långsiktiga lösningar för att förbättra den pedagogiska kvaliteten i förskolan.

Det är stor skillnad på hur pedagoger bemöter barn i den dagliga pedagogiska verksamheten. Det är tydligt att arbetslag som inte fått diskutera fram en gemensam barnsyn brister i bemötandet mot enskilda barn. En stor fara tror jag är när vi utgår från tankesättet Vi är bäst, vi gör inga misstag. 

Självreflektion nyckel till utveckling

Det är bättre och effektivare att rannsaka sin egen verksamhet och fundera över hur vi på bästa sätt kan skapa pedagogiska förutsättningar som är lösningsfokuserade och som utgår från tanken att alla barn gör så gott de kan. I svårhanterliga situationer behöver vi först ställa frågorna

• Vad är problemet? 
• Vems är problemet? 

Pedagoger bemöter på olika sätt och enskilda pedagogers bemötande kan skapa stora sprickor i arbetslagen. Det är viktigt att det ges förutsättning och tid för att få diskutera fram ett gemensamt barn- och kunskapssyn. Därför är det viktigt att cheferna ger tid till pedagogiska diskussioner och skapar tid till reflektion. Självreflektion är också viktigt, då det är ett effektivt verktyg som vi kan använda för att skapa förändring i undervisningen. Ibland möter jag förskollärare som tycker att det är svårt och jobbigt att reflektera över sina egna insatser i undervisningen. Men jag tror det är viktigt att våga prova reflektera både själva och tillsammans i arbetslaget över vad som sker i undervisningen. Ett arbetslag behöver ett gemensamt förhållningssätt för att kunna skapa en atmosfär i barngruppen som tar avstamp i barns livsvärldar.

En gemensam barn och kunskapssyn

Att möta barns livsvärld innebär att närma sig och försöka förstå barnet i dess helhet. Barnets kropp, ansiktsuttryck, gester och ord bildar en helhet som det gäller att försöka förstå.

I utbildningarnas gemensamma samtalsforum behöver förskollärare och fritidspedagoger tid för att utveckla utbildningen i gemensamma konstruktiva samtal. Det behöver finnas plats för kollektiva processer, som ger utrymme för skillnader i tolkningar om olikheter och bemötande. Då undervisningskravet i läroplanen förstärkts de senaste åren. Förskollärarrollen förändras i riktning mot att den också blir mer handledande i vardagen. Demokrati uppdraget i  läroplanen, innebär att arbetslagen behöver få tid att bygga upp nya kollektiva processer. Där barns livsvärldar och styrdokumenten möts på ett konstruktivt sätt i verksamheten.  

Om vi ser barnet som en meningsskapande medmänniska, och är närvarande i dess livsvärld, kroppsligt, sinnligt och kognitivt får vi en lyhörd, tillåtande och ömsesidigt samspelande atmosfär i barngruppen.