Jag är så jävla trött

Trött på att öppna sociala medier och läsa samma kommentarer från oss som arbetar i förskolan.
För stora barngrupper. För få vuxna. Ingen tid för planering. En kollega sjuk och ingen vikarie.
Ännu en omorganisation. Ännu en pedagog som säger att hon inte orkar längre.
Missförstå mig inte. Jag inte trött på att vi säger det. Jag är trött på att vi har sagt det så länge att det nästan har blivit normalt. Vi berättar. Vi skriver. Vi larmar. Vi delar artiklar med varandra och kommenterar: ”Precis så här är det hos oss också.” Och sedan? Sedan går vi till jobbet nästa morgon och får det att fungera ändå. Det är kanske just där problemet finns. För vi är förbannat bra på att få saker att fungera.

När en kollega är sjuk delar vi upp oss.
När planeringstiden försvinner flyttar vi den.
När tiden inte räcker prioriterar vi bort något annat.
Vi trollar. Inte för att vi tycker att systemet förtjänar det. Utan för att barnen gör det.

Vi kommer aldrig att säga: ”I dag får barnen klara sig själva, för budgeten håller inte.”
Så vi springer lite fortare. Stannar kvar lite längre. Tänker färdigt på vägen hem.
Och kanske har förskolan blivit beroende av just det. Av vår lojalitet. Av vårt samvete.
Av vetskapen om att när organisationen inte räcker till kommer någon pedagog längst ut i kedjan att se till att barnet ändå blir mottaget, tröstat, sett och hållet i handen.

Det är en vacker egenskap hos en profession. Men det är en farlig grund för ett system. För vad händer när människorna som hela tiden täcker sprickorna själva börjar spricka? Jag tror inte att förskolan faller samman med ett brak.
Jag tror att det sker mycket tystare än så. En pedagog som slutar komma med idéer. En förskollärare som inte längre hinner följa barnens frågor. En barnskötare som går hem med känslan av att ännu en dag bara ha handlat om att få ihop logistiken.
Ett arbetslag som slutar fråga ”vad behöver barnen?” och börjar fråga ”hur ska vi överleva dagen?”

Och kanske är det det som skrämmer mig mest

Att vi vänjer oss. Att en verksamhet kan fortsätta se fungerande ut långt efter att människorna i den börjat gå sönder.
Så nej. Jag är inte trött på att förskollärare och barnskötare klagar. Jag är trött på att vi fortfarande behöver göra det.
Och jag är trött på föreställningen att vår professionalitet innebär att vi ska kunna kompensera för vilka förutsättningar som helst. Vi kan inte det. Inte hur länge som helst. För någonstans finns en gräns för hur mycket ett yrkesansvar kan bära.
Och den dagen vi inte längre orkar hålla ihop linan är den stora frågan inte varför vi släppte. Den stora frågan är varför så många såg oss hålla den med båda händerna – och ändå fortsatte lägga mer tyngd på den.