Arg och kränkt – precis som du vill ha det (eller?)

Jag läser arga kommentarer om det senaste ”kränkningsärendet” angående förskolan och dess uppdrag. I mitt stilla sinne undrar jag om de brytt sig om att läsa mer än rubrikerna eller göra ett minimum av egna efterforskningar i ärendet? Ibland tvivlar jag mer på det än jag brukar.

Denna gång handlar det om Utredningen för en framtid med barn. De har precis släppt ytterligare en publikation i sin skriftserie (https://framtidmedbarn.se/rapporter/) om olika aspekter av Sveriges sjunkande födelsetal och dess konsekvenser. Den blev presenterad via en artikel i DN Debatt. Tidningen Förskolan spred den snabbt vidare. De gav den en klickvänlig rubrik (”Utredaren: Förskolan ska anpassas mer till föräldrarna”) och en medvetet provocerande bildsättning: En ung pappa som till synes avslappnat promenerar runt i en butik med en tom varukorg på armen. Hans barn ska vi väl anta är i förskolan – helt i onödan!

Och som på beställning blir folk förbannade. Särskilt vi som vill bli förbannade och hoppar på i stort sett varje ursäkt att bli det. Det vill säga vi som arbetar i förskolan. Vi fyller kommentarsfält och skriver inlägg i sociala medier. Och alla är vi lika förbannade och/eller kränkta över denna blatanta okunskap om förskolans pedagogiska uppdrag.

Blir vi arga i onödan?

Finns det alltid skäl att bli arg och känna sig kränkt? Nja, inte alltid. Och kanske inte den här gången. Tidningen Förskolans rubrik utgår nämligen från en halv mening – en HALV mening – i den tidigare nämnda debattartikeln. Författarna nämner där likosm i förbifarten att ett utökat omsorgsansvar för att bättre möta behoven hos ”föräldrar och ensamstående som arbetar oregelbundna arbetstider eller skift” kanske vore bra. Det handlar mer bestämt om följande bisats: ”…men rimligen också kunna avlasta föräldrar som behöver uträtta ärenden eller som behöver vara med på ett tidigt morgonmöte”.

Vill man bli arg är det en enkel sak att välja ut bitarna om att ”uträtta ärenden” eller ”vara med på ett tidigt morgonmöte”. Sedan kan man skapa sig bilden att detta är kärnan i utredningens budskap. Men då lurar man alltså sig själv.

Varken debattartikeln, utredningen i sig eller deras senaste publikation handlar om att förskolan ska serva föräldrar som vill handla mat i lugn och ro. Syftet är istället uttalat att ”analysera orsakerna till det minskade barnafödandet och dess samhällsekonomiska konsekvenser”. Det vill säga en helt annan fråga, även om förskolan självklart är en del av den familjepolitik det handlar om på ett större plan. Dessutom har utredningen identifierat brister inom barnomsorgen som behöver bli lösta för att ett utökat uppdrag ens ska kunna komma på tal:

”Låga löner, för få kollegor och för stora barngrupper är förskolornas vardag. /…/ En kvalitativ barnomsorg förutsätter en hållbar arbetsmiljö för pedagogerna, med tillräckligt många kollegor för att ta hand om våra barn på ett sätt som stimulerar deras utveckling. Detta innebär att inte stänga förskolor när det blir färre barn, utan istället utveckla verksamheten med mindre barngrupper. Arbetsvillkoren bör spegla hur viktiga jobben är och yrken inom barnomsorgen uppvärderas.” (ur utredningens rapport nr. 7: ”En ny tid, nya utmaningar – en antologi om jämställdhet”, s. 165)

Med andra ord: Utredningen ser exakt samma problem som vi i förskolan ser.

Skapa samförstånd istället för att begära det

Vad vill jag säga med det här, då? Jo, kanske att jag blev påmind om hur gärna vi i förskolan verkar vilja få vår självbild som offer bekräftad. För det här är inget unikt tillvägagångssätt. Vi tycks vilja ta varje tillfälle i akt att påpeka hur barngrupperna är för stora. Att vi är underbemannade. Att vi blir utnyttjade av samvetslösa föräldrar. Att vi inte får tillräckligt med uppskattning. Att ingen förstår vårt pedagogiska uppdrag. Hur ingen lyssnar på hur vi faktiskt har det. Hade jag fått en krona för varje APT jag varit på där någon föreslår att ”bjuda in politikerna att jobba en dag i förskolan så de kanske skulle förstå hur vi har det” hade jag kunnat pensionera mig igår.

Hade det i det här fallet kanske varit bättre att använda utredningens slutsatser om familjepolitik och jämställdhet? Att använda denna kunskap om hur våra och samhällets behov förändrats under det senaste halvseklet för att föra en diskussion; dels om skillnaden mellan aspekterna ”förskola” och ”barnomsorg”, men också vilka resurser (ekonomiska, men också praktiska) som saknas för att vi – som det familjepolitiska projekt vi trots allt är – ska kunna bidra till en ökad jämställdhet i samhället?

För det är faktiskt också en del av vårt uppdrag.

”Var och en som verkar inom förskolan ska främja aktning för människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, flickor och pojkar, samt solidaritet mellan människor”