När förskolepersonal blir vårdbiträden – är det en framtid vi verkligen vill ha?

Allt fler kommuner lyfter nu möjligheten att flytta personal från förskolan till äldreomsorgen. Bakgrunden är tydlig: barnafödandet minskar, medan de allra äldsta ökar snabbt i antal. På pappret kan det se ut som en smart lösning – övertalighet här, brist där.

Men frågan är: vad händer när vi börjar behandla människor som siffror i en budget, istället för yrkespersoner?

Vi som jobbar i förskolan har valt barnen. Vi har utbildat oss för att arbeta pedagogiskt, för att bygga språk, stimulera utveckling och forma framtidens människor. Att flytta över oss till äldreomsorgen är inte bara en omplacering – det är ett byte av yrkesidentitet.

Självklart behövs fler i äldreomsorgen. Ingen kan blunda för att behoven växer. Men lösningen kan inte vara att flytta personal från ett yrkesområde till ett helt annat, bara för att siffrorna inte går ihop. Risken är att vi förlorar kompetens i båda ändarna:

• Förskolan tappar förskollärare och barnskötare som brinner för sitt yrke.
• Äldreomsorgen får personal som kanske hamnat där av tvång snarare än av vilja.

Arbetsmiljön är nyckeln

Om vi på allvar vill säkra framtidens äldreomsorg måste vi börja i rätt ände. Det handlar inte bara om fler händer – utan om att skapa en arbetsmiljö som gör att personalen stannar. Rätt bemanning, tid för omsorg, rimliga scheman och lön som matchar ansvaret. Först när äldreomsorgens personal ges förutsättningarna att ge den omsorg som faktiskt är tänkt, kommer yrket att bli attraktivt på riktigt.

Att lösa personalbristen genom omplaceringar från förskolan riskerar bara att dölja de verkliga problemen.

En möjlighet i förskolan

Samtidigt kan dom minskade barnkullarna ses som en möjlighet. Mindre barngrupper skulle ge barnen den trygghet, närhet och pedagogiska stimulans de förtjänar – en chans att bygga en starkare grund för framtidens lärande och utveckling.

I stället för att tänka nedskärning borde vi tänka kvalitet: mindre grupper, mer tid med varje barn, en arbetsmiljö som gör att personalen orkar och vill stanna.

Vart är vi på väg?

I slutändan är det här en fråga om värderingar:
Vill vi ha ett samhälle där människor respekteras för sina yrkesval och sin kompetens? Där förskolan får möjlighet att höja kvaliteten och äldreomsorgen resurserna att ge värdig vård och omsorg?
Eller vill vi ha ett samhälle där arbetskraft flyttas runt som pjäser i ett spel, utan att någon egentligen vågar ta tag i de verkliga problemen?

Jag vet var jag står.
Jag valde barnen – och jag hoppas att vi aldrig slutar se värdet i det.