Jag älskar mitt yrke – men det värdesätter mig inte.

Jag har vandrat genom sagolandskap byggda av kartong, lyssnat till barns viskningar om stjärnor och monster, och svarat med berättelser som bär deras språk. Jag har varit medskapare av magi –där en filt blir ett hav, ett barn blir en kapten, och en vanlig tisdag blir ett äventyr.

Men nu bär jag yrket som en sten i bröstet. Inte för att det är fel – utan för att det är för mycket. För tungt. För trångt. För tyst där det borde vara stöd.

Jag har försökt förändra – inifrån, tillsammans, med hjärtat först. Och jag ser hur vi sliter – inte bara vi på golvet. Förskolechefer kämpar också, fångade i orimliga strukturer. Vi står i samma storm.

Jag har sett fantastiska lärare och chefer gå sönder. Tvingas lämna, bli sjuka, efter att ha gett allt. Och jag är 34 år – redan nära väggen. Det borde vara omöjligt. Men det är verklighet.

Och mitt i allt detta finns barnen. De som är vår framtid. De som varje dag möter vuxna som inte får räcka. Vi hinner inte se varje barn. Inte med den närvaro de förtjänar. Och det gör ont. För det är just därför vi valde det här yrket.

Det här är ett rop på hjälp. Men också ett krav på ansvar. Vi vill inte bara överleva – vi vill förändra.

Så låt oss tala. Inte om att orka mer. Utan om att få vara kvar – med värdighet, med glädje, med kraft.Om att få älska sitt yrke – och bli värdesatt för det.

– En som älskar sitt yrke, men vägrar offra sitt liv för att få utöva det.

//Elinor