Förskola XL – går något viktigt förlorat när småskaligheten försvinner?

Under dom senaste åren har antalet stora förskolor i Sverige ökat markant. Det är inte längre ovanligt att en förskola har över 100 barn och på sina håll kan det handla om uppåt 200 barn. I ett tidigare inlägg – ”För vems skull bygger vi storförskolor?” – lyfter skribenten Maria Karlander just denna fråga ur barnens perspektiv. Är det egentligen barnen, eller är det snarare ekonomin, som motiverar dessa storskaliga förskolebyggen?

Större förskolor – bättre resurser eller budgetregulator?

Många kommuner hävdar att större enheter ger bättre resurser i form av specialpedagoger, mer pedagogiskt material och bättre tillgång till matlagning på plats. Men precis som jag beskriver i mitt tidigare blogginlägg ”Hur mycket kan vi skära i en redan blödande verksamhet?” har förskolan alltmer börjat fungera som en budgetregulator. Många kommuner ser stora förskoleenheter som ett sätt att spara pengar.

I praktiken riskerar storförskolor att leda till ökad arbetsbelastning för personalen och mindre tid för varje barn. Flera lärare i förskolan och barnskötare vittnar dessutom om hur detta kan drabba barn som behöver extra stöd. Då resurserna allt som oftast går åt för att täcka sjukluckor och andra akuta behov.

Barnens trygghet och anknytning

Små barn är beroende av stabila och nära relationer för att känna sig trygga och sin optimala utveckling. I mindre förskolor är det ofta enklare att skapa denna närhet, större enheter kan innebära att barnen ”försvinner i mängden” och att relationerna blir ytliga. Som Karlander påpekar kan stora ytor och gemensamma utrymmen medföra en ökad ljudnivå och ökad risk för smittspridning. Det kan vara svårt att hålla ihop barngrupperna när lokalerna är utformade för största möjliga flexibilitet, snarare än barnets behov.

Dessutom pekar många på nackdelarna med att organisera verksamheten runt stora, gemensamma ytor, där flera barn vistas samtidigt. Förespråkarna säger att detta skapar nya mötesplatser och sociala sammanhang, men andra menar att barnen behöver mindre grupper och trygga hemvister för att utvecklas i sin egen takt.

Här vill jag lägga till en personlig reflektion kring matsalar för dom allra yngsta barnen. Jag har själv upplevt hur svårt det kan vara för barn under tre år att hitta ro i en stor matsal, men också en del av dom äldre barnen. Deras uppmärksamhet bryts gång på gång av nya ljud, vuxna som passerar och andra barns röster eller rörelse runt borden. Det är svårt att hålla matsituationen lugn och behaglig när så mycket händer runtomkring. För mig är det därför tydligt att matsal inte är att föredra för dom yngsta, som ofta behöver en mindre, mer avskild miljö för att uppleva måltiden som trygg och lustfylld.

Man kan på stora enheter, om lokalerna tillåter, skapa mindre matsalar för att skapa en lugnare atmosfär under måltiderna. Eller om det går att dom yngre barnen äter inne på sina hemvisten/avdelningar och dom äldsta barnen äter i matsal. Men väldigt avhängt vad som är möjligt organisatoriskt och ekonomiskt.

Bytet från mindre till större

Jag bytte själv från en mindre förskoleenhet till en betydligt större år 2015. Inledningsvis såg jag många fördelar, fler kollegor att samarbeta med. Större möjligheter till gemensamma projekt och ett bredare utbud av material. Men det blev också tydligt hur avgörande en välfungerande organisation och ett tydligt ledarskap är. Senaste åren har vi haft flera omorganiseringar och personalförändringar, vilket skapat en ostabilitet som märks av både barn och vuxna. När resurserna dras ner och personalgruppen ständigt förändras, blir stressen märkbar och kvaliteten i verksamheten kan påverkas negativt.

Vad tycker vårdnadshavare, lärare i förskolan och barnskötare?

Flera vårdnadshavare uttrycker oro över att dom tappar den personliga kontakten med pedagogerna, att dom inte alltid vet vem som har haft hand om barnen under dagen. Samtidigt finns det dom som lyfter fram att en större arbetsplats kan vara positiv för personalen. Det är ofta mindre sårbart vid sjukdom eller ledigheter och lättare att samarbeta över avdelningarna. Det kan jag, som jobbar på en större enhet, hålla med om när det fungerar bra. Det kan alltså vara en fördel att ha fler kollegor att samarbeta med, men det kan också innebära att man sällan hinner återhämta sig. Dessutom riskerar barn som behöver lugn och förutsägbarhet att ständigt mötas av nya vuxna och nya barngrupper.

Är det enbart en fråga om ekonomi?

I ett större perspektiv menar jag, i likhet med ”Hur mycket kan vi skära i en redan blödande verksamhet?”, att det här skiftet mot storförskolor inte enbart bör diskuteras i ekonomiska termer. Förskolan är en investering i framtiden – inte en kostnad. Om vi fortsätter att spara in på personaltäthet och lokalanpassning riskerar vi att undergräva verksamhetens kvalitet och barnens möjlighet till både social och språklig utveckling. Precis som flera av er har kommenterat finns det även problem med hur byggnaderna är utformade. Gemensamma hallar, delade utegårdar och stora ytor som ska fungera för allt från blöjbyte till sovstund och pedagogiska aktiviteter gör att både barn och vuxna lätt blir överbelastade. Med färre lugna hörn, hög ljudnivå och ständig rörelse ökar dessutom stressen.

Slutsats – är större alltid bättre?

Så vad är en rimlig storlek på en förskola? Forskningen talar för mindre barngrupper, särskilt för dom yngsta barnen. Inlägget ”För vems skull bygger vi storförskolor?” belyser hur barnen i stora enheter möter fler vuxna och barn än dom har behov av – och ibland klarar av. Ändå fortsätter många kommuner att bygga just storförskolor, ofta med hänvisning till framtida behov av lokaler eller påstådd markbrist.

Stora förskolor är i sig inte alltid dåliga, och välplanerade byggen med genomtänkt organisation kan fungera bra. Men det är dags att vi ställer oss frågan: Är det barnens bästa eller kommunernas ekonomi som väger tyngst? Om vi låter ekonomiska överväganden styra förskolans utformning riskerar vi att skapa en miljö där barnen inte får den närhet, omsorg och pedagogiska kvalitet dom har rätt till.

Samtidigt står många lärare i förskolan och barnskötare inför en arbetsvardag där man förväntas ”göra mer med mindre”. Detta kan vara en allvarlig risk, inte bara för barnens trygghet utan också för personalens ork och engagemang. Frågan kvarstår: Blir större förskolor faktiskt bättre för barnen – eller bättre för kommunernas budget? Jag hoppas att vi fortsätter den här diskussionen öppet. Först då kan vi nå fram till en lösning som verkligen sätter barnens behov i centrum.