Av Emmelie PerssonNedmonteringen av förskolan har länge varit ett faktum; en budgetregulator för många kommuner runt om i landet. Lärare i förskolan och barnskötare har länge signalerat att förutsättningarna försämras men kraven ökar. Det är med en lite oroande känsla man läser regeringens budgetförslag. Man börjar ana att fler effektiviseringar i kommunerna är att vänta.
Tillbaka blick och reflektion
Jag har jobbat i förskolan sen 2009, blev legitimerad lärare i förskolan 2011. När jag började var det mer en regel än undantag att göra utflykter med barnen. Idag där resurser både i form av ekonomi och personal gör sådana aktiviteter till något näst intill omöjliga att genomföra. Jag har jobbat väldigt mycket, och riktat, mot barn som är i behov av extra stöd. Mina första 5 år gick jag hem från jobbet med stolthet. En stolthet över att dessa barn kunde mötas upp utifrån deras behov.
När ett barn som av olika anledningar behövde extra stöd i sin utveckling kunde man ansöka om mer pengar. Ofta använde man detta till att anställa en person till avdelningen på en viss procent. Den tiden gick alltid till barnet för att säkerställa att barnet fick de bästa förutsättningarna utifrån sina behov.
Idag går jag hem och känner mer ofta en sorg. Jag sett och förstått vilket behov det enskilda barnet haft just den dagen, men inte kunnat tillgodose det. Konsekvensen hade då blivit att behoven hos övriga barn i gruppen inte tillgodosetts. Att varje gång, behöva balansera individens behov gentemot gruppens – det sliter! Vi har successivt gjort avkall på vår stolthet i prioriteringarnas och effektiviseringarnas namn.
Dags att backa bandet
Ska vi förändra det här måste vi för barnens skull i stället verkligen börja säga nej. Vi behöver backa och börja äga vår profession och yrkesstolthet. Vår verksamhet ska enligt läroplanen vara trygg, rolig och lärande för barnen. Men kan vi ärligt, med handen på hjärtat, säga att den är det? Idag har vi tur om vi uppnår alla, men då vi tvingas att prioritera måste vi oftast prioritera barnens trygghet.
En av de mest påtagliga effekterna inom förskolan är minskade resurser, vilket leder till färre anställda och större barngrupper. Lärare i förskolan och barnskötare, som redan i dag ofta arbetar under pressade förhållanden, tvingas ta hand om fler barn. Vilket minskar möjligheten till individuellt stöd och uppmärksamhet. Detta får allvarliga konsekvenser för barns utveckling, särskilt för de barn som behöver extra stöd i sin sociala och kognitiva utveckling.
Större barngrupper innebär också en ökad risk för stress både hos barn och anställda. För barn kan det bli svårare att få tillräcklig uppmärksamhet och stimulans, vilket kan påverka deras språk- och sociala utveckling. Vi som jobbar i förskolan kan känna sig överväldigade av arbetsbördan, vilket kan leda till utbrändhet och hög personalomsättning. Detta skapar i sin tur en ond cirkel, där kvaliteten på utbildning och omsorg sjunker.
Personer med resurstid blir vikarier, vi flyttar barn till andra avdelningar för att mäkta med dagen. Vi gör mer men med mindre resurser, allt för att räcka till för barnen. Dom sakerna borde vara undantaget från regeln men idag är just dom sakerna regeln som håller verksamheten och omsorgen uppe.
Nedmonteringens konsekvenser
Vi är nog många som ser vilka barn som ligger i riskzonen att hamna snett när dom kommer till grundskolan. Länge har man tryckt på våra samveten gentemot barnen, för det funkar och då kan man minska resurserna. Att vi gör mer gynnar enbart arbetsgivaren och inte barnen, detta skriver Maria Karlander om i sitt inlägg. Nedmonteringen är idag ett faktum men det är upp till oss som jobbar i förskolan att säga nej. Förskolan måste få kosta, utbildning och undervisning måste få kosta. Ska vi kunna följa skollagen och uppnå läroplansmålen kan vi inte skära mer i våra verksamheter.
Nedmonteringen av förskolan har inte bara kortsiktiga effekter på barn och familjer, utan även långtgående konsekvenser för samhället i stort. Forskning visar att en god förskoleverksamhet bidrar till barns livslånga lärande och sociala utveckling. Barn som har gått i en högkvalitativ förskola presterar oftast bättre i skolan. Har bättre förutsättningar att klara av arbetslivet och utvecklar starkare sociala färdigheter.
Avslutning
Att skära ner på förskolan ännu mer riskerar att skapa framtida problem. Fler barn får svårare att klara skolan och etablera sig på arbetsmarknaden. Detta kan i sin tur leda till ökade samhällskostnader för sociala insatser, arbetslöshet och kriminalitet. Att investera i förskolan är med andra ord inte bara en investering i varje enskilt barns framtid. Men också i samhällets välfärd och hållbara utveckling.
Förskolan är mer än en startpunkt – det är en plats där barnens potential blommar och framtidens byggstenar läggs.
Förskolan är en långsiktig investering, inte en kostnad!
Välformulerat Emmelie!
Din text skulle jag önska läsa/ skrika till politikerna, till riksdagen & regeringen. Nu undrar jag verkligen hur vi kan hjälpas åt att säga NEJ tillsammans? Vi vänder oss ut och in, vi försöker trolla med knäna!
Vi får dåligt stöd från fackligt håll att kunna säga nej & stopp! Kollegor är rädda för att säga NEJ & stopp! Vi fortsätter att försöka trolla med de få resurser vi har! Färre pedagoger på fler barn. Barnen är förlorarna och vår arbetsmiljö är ohållbar och ohälsosam.
Individuell lönesättning med ökade krav, men med ohållbara möjligheter att genomföra dessa krav!
Hur kan vi gemensamt nå gehör för att förskolan ska få bättre förutsättningar? Snarast bör vi få lagstadgat antal pedagoger på antalet barn, på samma sätt som Norge! Vi skriker oss hesa & måste fortsätta SKRIKA. Hur kan fackförbunden vara ett ännu starkare stöd?
Tack för din kommentar.
Sveriges lärare driver för att få lagstadgade regleringar i förskolan gällande minibemanning, förskollärartäthet och maxtak på barngruppens storlek. Det drivs även för nationell reglering gällande förskollärares tid för planering, för- och efterarbete för att säkerställa en kvalitativ och utvecklande undervisning.
Det man ska komma ihåg att facket är mer än förtroendevalda, det är alla medlemmar tillsammans. Ju fler som engagerar sig desto större verkan får den fackliga organisationen. Vi har många kollegor runt om i landet som brinner för barnen, när resurser dras ner ökar dom takten för barnens skull, gör lite mer. Som jag ser det handlar det mer om att kollegiet behöver samla sig, se över sina förutsättningar och tillsammans med fackliga ombud och lokal fackliga föreningar driva frågan mot politikerna. Ju fler som står bakom desto större kraft, visa på hur förutsättningarna ser ut och vilka konsekvenser det får och gemensamt säga ifrån.