Har vi beredskap, eller?

Ibland upplever jag att vi själva är problemet för mycket av det som är problemet. Vi har för hög arbetsbelastning i förskolan. Vi har obalans mellan krav och resurser, helt enkelt. Men ibland klurar jag på vad som åligger oss via uppdraget och vad vi själva skapat och som vi även ser som ”normalt”.

Arbeta gratis

Inom hur många andra yrkesområden arbetar man gratis och anser att det är självklart? Inom hur många andra yrkesområden köper man material för egna pengar, tar med sig saker hemifrån då arbetsplatsen behöver dem men inga pengar finns för inköp? I hur många andra yrken tillverkar man arbetsmaterial på ledig tid och bekostar materialet ur egen ficka?

Ytterligare en sak är; hur många har ljudet påslaget på sin mobil nattetid ifall man behöver ringas in och åka och jobba- utan att på något sätt ta betalt för att man är just ”beredd”? Har vi ett beredskapsyrke, eller? Eller är det rimligt att jag ska behöva ha min mobils ljud på under natten, så jag hör om någon ringer för att väcka mig, så att jag fortare än kvickt kan infinna mig på arbetsplatsen? Med andra ord idigare än mitt schema säger. For free!?? Än märkligare är att vi tycker det är fullt rimligt och ifrågasätter det inte ens. För åter igen tar VI på oss ansvaret för att organisera, trots att det inte ÄR vårt ansvar. Varför?

Beredskap

Flygvärdinnor kan ha beredskap, brandmän kan ha jour (skillnaden mot beredskap är att du under jour ska befinna dig på arbetsplatsen), yrken inom krisberedskap kan ha både det ena och det andra – mot ersättning. Men vad jag vet, har vi inget avtal där vare sig ”det ena eller andra” ingår hos oss. Ändå, anser många att det är fullt normalt att vara ” beredd” att hoppa ur sängen innan klockan skulle ha ringt och dra till jobbet tidigare för att någon är sjuk, utan att ens överväga det orimliga i det. Åtminstone det orimliga i att göra det utan att få något tillbaks. Jo, övertiden får vi såklart… För den hoppas jag vid min gud, att alla tar ut. Men säker på det kan man aldrig vara. För vi är på tok för (dum)snälla alltför ofta.

Många rektorer och anställda ser det till något vi ”alltid gjort” och det är ju ”så sällan det behövs att man får komma in tidigare”. Det må vara hänt, båda delar. Men det spelar ingen roll. För vi har fortfarande inget som säger att vi lättvindigt skall gå med på det. Ändå gör vi det! Varför?

När arbetet krockar med privatlivet

Räcker det inte med att vi alltför ofta får ställa in det vi eventuellt planerat i vårt privatliv, för att jobba över eller byta skift, för att täcka upp för all personalfrånvaro när vikarier inte finns att tillgå. Ska vi utöver det också vara beredda att hoppa in tidigare och därför inte få stänga av ljudet på mobilen och få den nattro vi så väl behöver? När vi faktiskt inte får något för vår beredskap. Inte ett dugg faktiskt. Det liksom bara förväntas av oss. Liksom så mycket annat. Och vi gör det för så har vi alltid gjort. Som så mycket annat. Varför?

Dags att sluta!

Men det är dags att börja sålla i vårt ansvar. För vi har inte ansvar för att täcka upp gratis för en dåligt satt organisation. Vi har ansvar för att göra ett bra jobb. I det ingår inte inringning av vikarier kvällar och helger – utan att få betalt. Där ingår inte inköp av material för egna pengar. Inte heller ingår att få sömnen förstörd för att det eventuellt kanske kommer ett samtal om att du behöver in och jobba tidigare än du skulle. Det ingår inte. Eller, när vi enligt schema ska arbeta sex timmar men studiedagen är på åtta- tar vi ut övertid då? Eller har vi gått på den där ”luringen” med att ”det tar ut vartannat” tids nog? Gör det? Vet du det? Om inte- då ska du ha betalt.

Vi måste sluta utföra arbetsuppdrag gratis. Sluta! Nu på en gång! Om vi hela tiden tar på oss arbetsgivarens ansvar för både kvalitet och organisation utöver vårt eget uppdrag – kommer vi få fortsätta med det. För alltid… vill vi det? Eller vill vi ha betalt för varje stund vi utför arbete? Låter det rimligt? Ja, då är det dags att sluta jobba gratis. För det är faktiskt rätt korkat.

Vill vi ha rimliga arbetsvillkor, behöver vi således starta med att säga ifrån, tänka till och börja ifrågasätta.

Känns det orimligt, är det troligtvis orimligt.