Av Johan EckmanIbland hör jag diskussioner i alla möjliga forum om inte vår yrkestitel ”förskollärare” skulle döpas om till ”Lärare i förskolan” istället; för att bli närmre anknutna till kollegiet ”lärare”. Som att ordet ”förskollärare” snarare distanserar oss från de övriga kategorierna av lärare. Som att förskollärare helt enkelt inte skulle omfattas i begreppet Lärare.
Jag kan förstå diskussionen till viss del!
Samtidigt skulle jag istället vilja vända på diskussionen! Hur kommer det sig att det bara är förskollärarna som nämns med sin faktiska yrkestitel och inte de övriga? Men så vitt jag vet så finns det en enda övergripande titel på yrket (alltså lärare) och sen en herrans massa specifika kategorier under den. Grundskollärare, ämneslärare, gymnasielärare, förskollärare, lärare i fritidshem, folkhögskolelärare osv. Säkerligen några av de nämna felaktigt benämnda, men jag tror min poäng är någorlunda tydlig.
Hur skulle det vara om vi istället började benämna alla dessa på ”rätt” sätt? Skulle det verkligen bli bättre för förskollärarna att vara ”lärare i förskolan” om vi fortsätter klumpa ihop alla andra lärare till termen ”lärare”? Skulle förutsättningarna bli bättre? Finns chansen vi bli mer inkluderade i ”det stora” lärarkollegiet?
Som tillägg till detta så skulle det vara en ganska lång och komplicerad process att byta namn eftersom förskollärare som begrepp nämns i både skollag och läroplan. Att ändra i lagen, även om det bara är ett enda enkelt ord, är komplicerat. Så spelar det verkligen någon roll va vi kallar oss? Är det en viktig fråga som vi behöver lägga tid och energi på när vi i vissa verksamheter ”går på knäna”?
Nä. Sammanfattningsvis tror jag inte att situationen skulle bli bättre i verksamheten på grund av ett enkelt byte av yrkestitel. Kanske ska vi lägga vårt fokus på något helt annat?
Vad tycker ni?
Jag tänker att jag benämner mig som förskollärare ibland men som lärare i förskolan när jag vill förtydliga ( då förskollärare även kan vara lärare i förskoleklass), precis som en gymnasielärare kan benämna sig som lärare på gymnasiet. Inget konstigare än så:)
Jag tror det finns en poäng att skilja mellan utbildning och anställningsform. Sedan 2011 utbildas det ju ”Grundlärare” med olika åldersinriktningar (och Fritidshem), men det är väldigt tveksamt om dessa beteckningar har slagit igenom. De flesta fokuserar nog på anställningsform? Och jag gissar att de ser olika ut. Det är ju enklare för kommunerna att anställa ”lärare” och sedan försöka fylla tjänster.
Det är ju ett spännande och komplicerat ämne. Jag tror det kan vara lämpligt med ett historiskt perspektiv – här kommer min subjektiva sammanfattning över de senaste 50 årens utveckling.
70-80-tal. Förskollärare var ett yrke i egen kraft. Vi ville absolut inte vara ”lärare” (vad nu det var?). Vi trodde att förskolan var viktig och på sikt kunde påverka skolans innehåll mot friare arbetsformer.
90-tal. Många reformer försöker tvinga fram en ”samsyn” inom utbildningsväsendet och i kommunerna experimenterades det med gemensamma organisationer. Förskollärare kunde bli rektor i grundskolan – vart är världen på väg.
2000-talet. Utifrån betänkandet Skola i ny tid reformerades lärarutbildningen och nya ämnes- och åkderskombinationer skapades. Det var ett försök att möta förändringar i kommuner och att utbilda flexibla lärare i en decentraliserad verksamhet. Man kunde t.ex ha dubbla (eller tredubbla) examina i obskyra ämnen. Rektor avgjorde om du var anställningsbar /nyttig. Lärarnas Riksförbund hatade den här utvecklingen och deras presschef Zoran Alagic gjorde sitt yttersta för att förlöjliga ”dagisfröknarna ” som inte var riktiga ”lärare”. Jag har haft många muntra strider med Zoran. Jag har haft många muntra strider med Zoran(som nu är mediestrateg på Sveriges Lärare. Det kanske är dags att gå vidare.
https://tystatankar.com/?s=Zoran
2011. Den stora Backlashen tar vid och 2011 års lärarutbildning (tillsammans med legitimationsreformen) befäster ett (på ytan) välordnat system med strikta gränser mellan vem som får göra vad. Tyvärr havererar projektet snabbt och den tilltänkta statushöjningen ersätts av en katastrofal lärarbrist.
2023. Idag ser vi att förskolans förutsättningar har försämrats samtidigt som kraven skruvats upp. Resultatet är massflykt och utbrändhet.
Framtiden. Kanske handlar allt om status och samhället erkännande? Jag är skeptisk. För mig är det nog viktigare att fokusera på att vilka förutsättningar vi har och försöka göra det bästa av dem. Som överlevnadsstrategi.
Min högst personliga tanke.
Jag är förskollärare!!
Jag hjälper barnen att lära föra skolan, allt från att gå, äta själv, lära sig färger, socialt samspel, LEKA, bokstäver, siffror.
Vi har inga uppgående mål. Vi ska erbjuda barnen allt i läroplanen under sina år på förskolan. Vi ska upptäcka tillsammans o lära oss nya saker, få prata på olika saker.
Jag kan sitta länge i hallen med barnen för att de ska få chansen att lära sig klä sig själva. Alla situationer på dagen är ett lärande för att gå vidare till skolan o livet. Vi ska bedriva omsorg o lärande. Jag jobbar otroligt mycke för att ALLA barn o föräldrar ska vara trygga hos oss.
Det är redan för mycket dokumentation i fsk.
Dom det skrivs innan fokusera på arbetsmiljön, mindre barngrupper m,m.
Ordet DAGIS finns ju fortfarande kvar hos många efter att den verksamheten försvunnit för över 30 år sen. Många kan ordet förskollärare (redan)
Jag är förskollärare inget annat. Tack.
[…] förskolan har länge varit ett faktum; en budgetregulator för många kommuner runt om i landet. Lärare i förskolan och barnskötare har länge signalerat att förutsättningarna försämras men kraven ökar. Det […]