Förundran

Förundran – kanske det vackraste ord jag vet.

När jag cyklar till jobbet försöker jag se det lilla i det stora, precis så som barnen på förskolan gör.  Inspirerad av barnen lägger jag märke till daggdropparna som glittrar på gräset i diket. Havet som ligger alldeles stilla. De många nyanserna av grönt på löven. Den friska luften som biter i kinderna.

Jag övar mig på att se det lilla. Att känna den där wow-känslan, trots att jag har cyklat samma väg i flera år och kan den utan och innan. För det finns alltid något att förundras över.

Om man tittar. Rättare sagt, om man tillåter sig att titta i en annars så stressad och hektisk vardag.

I den nya, reviderade, glänsande läroplanen läser jag om att barnen ska ges möjlighet att upptäcka och förundras under sin tid i förskolan.

Men hur skapar vi utrymme för förundran i en vardag som just nu präglas av många barn och få personal? I en miljö där stressen ibland ligger som en hinna över dagen och där känslan av otillräcklighet är svår att skaka av sig?

Hur ska vi hinna skapa förundran, utöver allt annat som dagarna ska rymma? Den vardagliga omsorgen. Dokumentationen. Vårdnadshavarmöten. Fortbildning. Undervisning. Planering. Reflektion.

Hur fångar vi barnens förundran när kollegan är sjuk och det inte finns någon vikarie att tillgå? När skapar vi utrymme för de där små ögonblicken när vi vissa dagar knappt ens hinner gå på toaletten?

Förundran är inte bara ett vackert ord. Det är en nyckel till både lärande och engagemang. Ett barn som fascineras av en snäcka, ett spindelnät eller en skugga öppnar sitt sinne för frågor, hypoteser och ett nyfiket utforskande.

Förundran behöver inte alltid planeras. Den kan uppstå i det oväntade, mitt i vardagen. Men för att vi ska kunna fånga den behöver vi vara närvarande nog att se den.

Jag parkerar min cykel utanför förskolan och får syn på de gulröda höstlöven som fallit till marken. Jag böjer mig ner, lyfter upp ett av dem och betraktar mönstret. Ådrorna. Färgerna. De små skiftningarna. Jag tar med mig lövet in för att visa barnen.

– Wow! utbrister ett av barnen när hon får syn på lövet i min hand. Jag ler av att ha lyckats fånga hennes förundran. Vi tittar på lövet tillsammans en stund. Pratar om färgerna och mönstret. Hon håller försiktigt i det när hon en stund senare går vidare för att visa en kompis.

Ett litet ögonblick. Inget som stod i planeringen. Inget som krävde en särskild aktivitet.
Bara ett löv och ett barn som fick syn på något.

Förundran ändå.

Kanske är det just där vi behöver börja.

Med att stanna upp. Titta. Lyssna. Och ge plats åt det som får oss att säga:

Wow.