Om värdet av verksamhetsnära forskning

För 20 år sedan avslutade jag min förskollärarutbildning med en C-uppsats som hade den snitsiga titeln Det brådskande samtalet. Det var en begränsad fallstudie som utforskade glappet mellan å ena sidan barn i behov av särskilt stöd och å andra sidan specialpedagogens uppdrag kring detta. 

Problemet – alltså glappet – var följande: I sin strävan att ge barnet det stöd hen behövde hade pedagogerna använt all sin samlade kunskap och beprövade erfarenhet. De hade försökt med varje pedagogiskt knep och organisatorisk lösning de kunde uppbåda. Men utan resultat. Barnets behov blev inte tillgodosedda hur de än försökte. När de kontaktade specialpedagogen och bad om hjälp (det “brådskande samtalet” i titeln) stod de alltså handfallna: “Vi har provat allt, men inget funkar. Vad ska vi göra?”

Men istället för de konkreta “gör si, gör så”-svar de hade hoppats på, fick de handledning. De fick sitta i arbetslaget och genom reflekterande samtal, ledda av specialpedagogen, förväntades de själva upptäcka svaren på sina egna frågor. Således skulle de kunna frigöra den specialpedagogiska kompetens som – enligt då rådande uppfattningar – i princip legat latent någonstans i deras egna lärarhjärnor och bara väntade på att väckas ur sin törnrosasömn.

Ett verksamhetsnära problem

På den här tiden svängde den specialpedagogiska pendeln kraftigt mellan två ytterligheter. Vi kan för enkelhet skull kalla dessa för det handledande respektive det operativa uppdraget; det senare med fokus på konkret stöd till pedagoger och barn. Bakgrunden till skillnaden/pendelrörelsen står att läsa i min uppsats för den nyfikne. Vi kan i alla fall konstatera att båda tillvägagångssätten har sina fördelar respektive nackdelar. Och idag är svängningarna lyckligtvis inte lika dramatiska. Nuförtiden är det inte ovanligt att specialpedagoger faktiskt erbjuder både konkreta “gör si, gör så”-tips och handledande samtal där vi på golvet upptäcker att vi – faktiskt – kan och vet mer än vi ibland tror. 

Jag vill tänka att de samlade erfarenheterna sedan man på 1990-talet började ersätta speciallärarna med specialpedagoger och den här pendelrörelsen satte igång lett till dagens utveckling. Och att jag genom min oansenliga lilla C-uppsats var en av flera röster som med tiden satte ord på det problem man behövde lösa.

Anekdotisk bevisning

Jag läser i tidningen Förskolan om en studie av Linda Palla. Det är en studie jag har läst om förut. Den kom 2021, så den har ploppat upp i mina flöden lite då och då de senaste fyra åren. Jag läser den dock varje gång. Den innehåller egentligen inget nytt under solen: stora barngrupper och bristande resurser ökar frekvensen av barn i behov av stöd. Jag har själv sett den utvecklingen under de 20 år jag jobbat i förskolan. Mina senaste fem år på en storförskola (åtta avdelningar) har varit som en veritabel grundkurs i hur man skapar barn i behov av stöd i en verksamhet som – åtminstone på papperet – är gjort för just barn. MEN, och det är viktigt “men”, anekdotisk bevisning saknar konkret betydelse.

Ett exempel: Minns ni Sara Agnés krönika från förra hösten? Den då hon konstaterar att även hon blivit ett barn i behov av särskilt stöd – fast vuxen? I målande ordalag beskriver hon att “(n)är väggarna krymper, när utrymmet för det förväntade beteendet sakta men säkert stryps, kommer såklart färre klara sig igenom det lilla nålsögat”. Hon talar om samma fenomen Palla undersökt, men applicerar det på nästa dimension; oss vuxna. Hon beskriver det väl och jag känner igen mig i varenda ord. Men likväl är hennes krönika en känlsa, en åsikt. Och som sådan väldigt lätt för den som vill att bara bläddra förbi.

Det alla vet

Sara vet hur det är. Linda vet också. Och jag vet. De nästan 2000 vittnesmålen i Pallas studie kommer från pedagoger som även de vet. Alla vet vi hur det ser ut och vad som händer. Att de förutsättningar som egentligen inte ens är förutsättningar i ordets egentliga mening, utan snarare är hinder för förskolans basverksamhet visar en tydlig tendens att skapa fler problem än de löser. Och att ett av problemen är att dessa förutsättningar/hinder i sig gör att barn som egentligen är helt vanliga barn blir till barn i behov av (särskilt) stöd, vilket i sin tur kan leda till svåröverskådliga konsekvenser. Minns orden som Dorothy Law Nolte skrev 1954:

Ett barn som kritiseras
lär sig att fördöma.
Ett barn som får stryk
lär sig att slåss.
Ett barn som hånas
lär sig blyghet.
Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete.

Vad sker med ett barn som oskäligen blir kategoriserat som “i behov av (särskilt) stöd”, enbart på grundval av att den verksamhet vi skapat åt det inte är skapad primärt för barnet, utan för att vara så billig som möjligt? Vad skulle det barnet lära sig, om Nolte lagt till den raden i sin dikt?

Verksamhetsnära forskning

Nåja. Tillbaka till studien av Palla. Om alla redan vet det hon har tagit reda på, vad har studien då för värde? Det är ju bra att någon forskar om det, “men det är ju ingen rocket science”, som signaturen Victoria skriver på Facebook angående studien. Och det har hon alltså rätt i. Fast samtidigt är det kanske just det som är grejen? Att det inte är ”rocket science” – men att det behöver bli det? Eller åtminstone science. Vetenskap.

Jag fattade det inte hösten 2005 när jag skrev mitt examensarbete. Men det jag gjorde då var att nosa på det som kallas “verksamhetsnära forskning”. Jag började dra i en av de där röda trådarna som sticker ut ur förskolans verksamhet för att se om den ledde någonstans. Detsamma gör Linda Palla i sin studie. Hon drog i tråden “varför ökar andelen barn i behov av stöd i förskolan”. Och även om det hon upptäckte var saker som jag, Sara, Victoria och tusentals andra redan visste, så gjorde Linda något som vi andra inte hade gjort.

Hon tog det vi tyckte/trodde att vi visste och utsatte det för en vetenskaplig prövning. Och vips hade hon förvandlat det till forskning! Till vetenskap. Vetande. fakta. Och det är bra. För fakta är svårare att avfärda än åsikter. Fakta – och forskning – är den grund på vilken förskolor ska byggas. Inte “budget i balans” eller något annat trams med samma självdestruktiva innebörd.

Stötestenar i vardagen

Om vi förmådde se på de stötestenar vi brottas med dagligen med samma slags kritiska ögon som Linda använde i sin granskning av barn som inte är i behov av stöd (eller är i behov av stöd i onödan), kanske en förändring av våra förutsättningar inte skulle bli så osannolik som den verkar vara idag? Och jag tänker inte bara på forskning om gruppstorlekar/-sammansättning eller personaltäthet.

Tänk om någon t ex tog sig tid och undersökte hur flytt av personal mellan avdelningar påverkar de aktuella barngrupperna. (Ja, vi ”vet” redan hur det påverkar barnen, men kanske går det att bekräfta genom beforska frågan?) Eller varför inte undersöka hur det kommer sig att vissa arbetslag/individer upplever sin arbetssituation svårare/tuffare än sina kollegor, trots att de yttre förutsättningarna är likartade (samma personaltäthet, gruppstorlek, åldersspann m m)? Vilka faktorer är det egentligen som spelar in för att vi ska kunna göra vårt jobb? Och varför är det ibland så olika?

Vad vill vi veta? Vad behöver vi veta?

Jag tror att många av ovanstående frågor faller bort när vi får tillfälle att börja gräva med de vetenskapliga instrumenten. De upplevs nämligen inte som lika verksamhetsnära som forskning inom det pedagogiska området. Där premieras istället frågor om barns språkutveckling, lärande och pedagogisk metod i allmänhet. Och visst ligger det något i det. Vi är lärare. Det är där vårt intresse normalt ligger. Arbetet i barngruppen. Det finns också en implicit förväntan att förskollärarstudenter inför sitt examensarbete (liksom magister-, master och forskarstuderande inom pedagogikämnet) ska undersöka och laborera med metoder för inlärning, snarare än bedriva forskning som ser ut att ligga i mer i fackförbundens intresse. Det vet nog alla som brottats med frågorna “Vad vill jag skriva om? Vad bör jag skriva om?)

Men även om strukturella faktorer som – utåt sett – handlar om så väsensskilda områden som gruppdynamik eller rentav personalvård och arbetsrätt kanske inte är det uppenbara fokuset när man tänker på verksamhetsnära förskoleforskning, så är även dessa frågor centrala aspekter av vårt pedagogiska arbete och uppdrag. Och med tanke på hur viktigt detta är för oss, sett till hur mycket tid, energi och fokus vi lägger på att tycka till om just förutsättningarna, finns det goda anledningar att titta på dem med ordentliga glasögon. Kan vi lägga tyngd till våra argument med hjälp av fakta och forskning, kanske det blir svårare för beslutsfattare att undvika att lyssna på oss.

Så, vilken verksamhetsnära forskning skulle du vilja se bli gjord i framtiden?