Vi måste sluta ta ansvar för det som inte är vårt. Omedelbart! Vad babblar jag om? Jo; vi har fått en förordning på plats kring reglerad tid för undervisningsuppdraget (2026:1487) och därmed vår planeringstid. Detta har vi efterfrågat i åratal! Nu träder den i kraft från och med 1 juli 2027. Det är historiskt! Att ha en nationell modell för minsta tid för att kunna utföra vårt kärnuppdrag där undervisning ingår och där förutsättningarna ska se likadana ut i hela landet oavsett var du arbetar, är något som lärarna i skolan haft länge men som för oss inom förskolan varit obefintligt. Fram tills nu har det sett olika ut i hela Sverige.
Vissa kommuner – men ack så få- har haft kollektivavtal på antal timmar för planeringstid. En del har haft överenskommelser. Många kommuner har haft ”planera när verksamheten tillåter” som plan, vilket som ni säkert förstår inte fungerat alls. För NÄR tillåter verksamheten kontinuitet och möjlighet för att ostört planera samt tid för för- och efterarbete? Typ aldrig, eller möjligt vis under klämdagar eller under epidemier när flertalet barn ligger hemma sjuka. Förvisso ligger då ofta personalen också hemma sjuka… Med andra ord en klen grund för kvalitet. Det enda vi kan säga att vi haft gemensamt – är saknaden av efterlevnad.

Efterlevnad och organisation
För att kunna efterleva lagar och avtal, så krävs det att man har en organisation som ger förutsättningar för att det ska fungera. Det är arbetsgivarens ansvar att leda och fördela arbetet samt sätta sin organisation. Inte vårt! Vi måste sluta ta ansvar för det som inte är vårt. Att organisera för ATT vi ska kunna gå ifrån och utföra vår planeringstid utifrån det vi har fått oss tilldelat, är inte vår sak. Inte att trolla med knäna som vi alltid har gjort. Inte att endast tänka kortsiktigt på barnen som vi alltid har gjort. (Nej, det hjälper dem inte på lång sikt att vi jobbar ihjäl oss och blir sjuka. De behöver sina ”fröknar” på plats).
Inte att strunta i raster och pauser för att hinna med, som vi alltid har gjort. Utan NÄR lagen träder i kraft, då är vårt ENDA ansvar att se till att meddela rektor om förutsättningarna för att utföra dina arbetsuppdrag inom ramen av din arbetstid INTE finns. Det vill säga om inte rektor har organiserat för att du skall kunna genomföra den tid du fått för planeringstid, då måste du avisera det. Skyndsamt! För om inte rektor löser det och Skolinspektionen får nys om detta, då blir det dyrt för rektor.
Men vem ska vara med barnen då?
Det jag tar del av när jag läser på sociala medier och när jag möter andra lärare i förskolan, är att en del (konstigt nog ganska många) går ut med retoriken ”men vem ska vara med barnen”? Vi pratar alltså om att vi lärare ska vara 40 timmar på arbetet varav fem (minst, jag vet, men tänk fem) timmar går vi undan för att planera den verksamheten, så barnen får kvalitativ undervisning. Sedan har vi ca 35 (trettiofem!) timmar kvar då vi är MED barnen. Visst, tiden för APT och andra möten bortfaller också, men ändå. Vi är många timmar då vi faktiskt – till skillnad mot nu- kan vara närvarande tillsammans med barnen. Utan att behöva planera nästa aktivitet samtidigt. Och utan att leta material till undervisningen samtidigt som man ska hjälpa ett barn att hitta pennvässaren, knyta skor eller annat.
Utan den tid vi nu får för att planera och dokumentera vår under undervisning, blir lättare att fokusera på och den tid vi får för att vara i verksamheten och utföra vårt grunduppdrag, blir oerhört mycket lättare att fokusera på och vara närvarande kring. Hur kan vi ens ifrågasätta det? Ingen lärare i grundskolan har någonsin ifrågasatt varför de måste planera sin undervisning istället för att vara mer tid med eleverna. Men vi är ett led av generationer med trollerikonstnärer som nu när vi äntligen får de förutsättningar vi förtjänar, lägger ner oerhört mycket tankeverksamhet på att ifrågasätta just detta. Varför? Jo, för att vi inte har fattat att det inte ÄR vårt ansvarsområde. Jag upprepar; att organisera för att allt ska gå i lås och bli genomförbart inom verksamheten är inte vårt ansvarsområde. Har aldrig heller varit det. Det är arbetsgivarens.
Nu går vi vidare
Nu släpper vi vår oro och slutar lägga energi på olika lösningar (om det inte gagnar oss) som faktiskt ligger på rektorernas och arbetsgivarens bord. Vet ni vad, nu ska vi göra vårt jobb, nyttja de förutsättningar och rättigheter vi får och njuta av att vi äntligen nått framgång. Och ja – vi är inte framme än. Jag är högst medveten om det. Vi behöver komma åt vårt stora grundproblem; vi har för många barn på för långa vistelsetider med för få utbildade lärare och för få utbildade barnskötare. Men, det tar vi med nästa utredning. Håll ögonen öppna. Vi är på gång! Vi är laddade och tja; vår tid kommer. Och vi får hoppas på nu och inte sedan! Men om inte vi tror på att vi har rätt till våra förutsättningar, vem ska tro på det då?
Upptäck mer från Tankar om Förskola
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.