Det är sommar på förskolan

Gräset är varmt efter flera dagar av sol och barnen har sedan länge hängt av sig jackor och tröjor. Vi är ute på gården när det händer. Först ett barn, sedan ett till.

Skorna åker av.

– Det är mycket skönare så här, säger ett barn och pressar ner tårna i gräset.

Jag ler, men samtidigt börjar tankarna snurra.

Får de verkligen vara barfota?

Det är en sådan där fråga som kanske verkar enkel, men som sällan är det i förskolans värld. För med barn kommer ansvar. Vi ska förebygga olyckor, göra riskbedömningar och skapa trygga miljöer. Det är en viktig del av vårt uppdrag.

Jag tittar ner på gräsmattan.

Tänk om någon trampar på en pinne.

Tänk om det ligger något vasst där som vi inte sett.

Eller tänk om någon gör sig illa.

Samtidigt tittar jag på barnen.

De springer inte bara omkring. De stannar upp. Känner efter. Jämför.

• Här är det mjukt.
• Här sticks det.
• Här är det varmt.
• Här är det kallt.

Plötsligt blir det tydligt att det som för mig bara är en gräsmatta är något helt annat för dem.

De utforskar världen genom sina kroppar

Jag tror att vi vuxna ibland glömmer hur mycket av barns lärande som börjar där. Innan orden. Innan förklaringarna. Och innan faktaböckerna.

• I känslan av en kall sten.
• I doften av regn mot varm mark.
• I ljudet av grus som knastrar under fötterna.
• I gräset mellan tårna.

Som lärare i förskolan pratar vi ofta om att barn lär med alla sina sinnen. Det är en formulering som är lätt att säga och lätt att skriva i olika dokument. Men ibland undrar jag om vi verkligen stannar upp och funderar över vad det betyder.

För att lära med sina sinnen kräver att det finns något att känna.

• Något att lukta på
• Något att höra
• Något att uppleva direkt

Naturen erbjuder allt detta utan att vi behöver förbereda särskilt mycket. Den finns där varje dag. Ändå är det lätt att vi blir hemmablinda inför den.

Kanske för att vi vuxna ser en gräsmatta.

Barnen ser ett helt landskap.

När jag tittar närmare ser jag att de inte bara känner på gräset. De upptäcker småkryp, följer myrornas stigar och undersöker varför vissa delar av marken känns torra medan andra är fuktiga. Samtal uppstår. Hypoteser formuleras. Erfarenheter delas.

Det är undervisning

Men det är en undervisning som inte alltid ser ut som undervisning.

Kanske är det därför den ibland blir osynlig för oss vuxna.

Barfotafrågan handlar därför, för mig, om något större än skor.

Den handlar om hur vi ser på barns möte med världen.

Hur mycket utrymme ger vi för direkta erfarenheter?

Hur mycket vågar vi lita på att barn behöver få känna, pröva och upptäcka själva?

Självklart ska barn vara trygga. Självklart ska vi förebygga risker. Men jag tror också att vi behöver ställa oss frågan vad som går förlorat om vi blir så upptagna av det som skulle kunna hända att vi missar det som faktiskt händer.

För det som faktiskt händer på gräsmattan framför mig är att barn lär.

Inte genom att någon berättar hur gräs känns.

Utan genom att känna själva.

Och kanske är det just så där, med bara fötter i sommargräset, som jag blir påmindom något av det viktigaste i förskolans uppdrag.

Att ge barn möjlighet att erfara världen, inte bara få den beskriven för sig.