En bra introduktion?

Introduktion säger vi nu för tiden, förut sa vi inskolning. Innebörden är densamma oavsett namn – det handlar om att introducera barn till förskolans värld – att få dem trygga och vänja dem vid oss, vid inne- och utemiljö och vid övriga barngruppen.

Vi som arbetar i förskolan vill förstås att introduktionen ska bli så bra som möjligt. Några veckor varje termin ger vi allt och låter övriga åtaganden ligga. Planeringstid skjuts upp, rasterna haltar, gå på toaletten får vi göra i nödfall. Vi tar små steg framåt mot att bygga sammanhållning och rutiner för den nya gruppen och det känns som ovärderliga segrar när Betty somnar på vilan för första gången eller när Olle har så roligt att han under tjugo minuter glömmer bort att pappa har gått. De här veckorna är intensiva men en tydlig målbild gör att vi håller i och håller ut.

I mitt fackliga uppdrag träffar jag många förskollärare och de är helt enkelt fantastiska på introduktion. De har introducerat hundratals barn och detta har givit dem just den beprövade erfarenhet våra styrdokument efterfrågar. Men att veta vad som fungerar går hand i hand med att veta vad som inte fungerar. Problemet är att vi i förskolan är tvungna att anpassa oss efter omständigheter som sällan är optimala.

Hur ser verkligheten ut?

Först och främst – det är för många barn. Denna text fokuserar inte specifikt på barngruppernas storlek men alla förstår att dessa frågor hänger ihop. En barngrupp som ska fyllas till bristningsgränsen har för stora introduktionsgrupper. När många introduceras samtidigt kan varje barn rimligtvis inte få lika stor del av vår uppmärksamhet som vi skulle vilja ge. Där jag arbetar hanterar man detta genom att dela upp barnen i två grupper. Först introduceras en grupp och just som de börjar känna sig hemmastadda behöver vi ta emot nästa grupp. Grupp nummer två måste givetvis introduceras lika lyhört och hängivet som den första. I denna svårlösta ekvation finns också de ”gamla” barnen. De som kanske introducerades terminen innan och som efter en längre ledighet behöver tryggas och hitta sin plats i en delvis ny grupp. Vi gör vårt bästa men känslan är ofta att man inte räcker till.

En annan aspekt är att våra åtaganden – planeringar, lärloggar, nyhetsbrev, utvecklingssamtal, och så vidare – inte pausas utan skjuts upp. Det blir ofta början på det berg av göromål som vi sedan ägnar resten av terminen åt att försöka beta av.

En budgetstyrd verksamhet behöver alltid göra anpassningar och i förskolan innebär detta oftast försämringar. Om vi fick bestämma skulle det se annorlunda ut. Då skulle introduktionen utformas efter barnens behov och därför inte se exakt likadan ut från termin till termin. Den skulle också anpassas efter personalens bästa – inte minst genom att ta bort de åtaganden som tillfälligtvis är onödiga.

Med färre barn i grupperna skulle tiden räcka till – både till de barn som redan går på avdelningen och de nya. Vi i förskolan vill ge barnen den bästa tänkbara starten på deras utbildningsresa.

Det borde inte bara ligga i vårt intresse utan i hela samhällets.