Hur kan föräldrar skrika högt för ökat antal timmar- men vara helt tysta i debatten om minskade barngrupper?

Under de senaste veckorna har diskussionerna gått varma i sociala medier kring det nya förslaget i Göteborg – men som funnits i säkert tio år i Stockholm. Föräldrar som är föräldralediga ska få fördubblad tid för storasyskon. Från 15 timmar i veckan till 30 timmar i veckan.

Orättvist för vårdnadshavare?

Många intervjuer har gjorts om den stress vårdnadshavare upplever om att kunna hinna knyta an till bebisen på dessa futtiga 15 timmar och hur orättvist det är med skillnad utifrån var man bor. Det sistnämnda kan jag förvisso förstå. Likvärdighet är inte något som existerar ens inom förskoleverksamhetens väggar. Spaltmetrar av diskussionstrådar på tex Facebook har lyft frågan; ”är det ett bra förslag?”

Vårdnadshavare har i majoritet svarat att det är bra och bör vara upp till föräldrar att välja. Unisont av personalens svar har varit det motsatta. Att det i nuläget är en orimlighet och en direkt fara för barn och de vuxna som arbetar i förskolan, då vi först måste satsa pengar på att kvalitetssäkra den verksamhet vi har. Sedan, ta ställning till eventuellt utökade tider. Vi tänker att barn som vi anser ha behov av mer tid ( läs; alltså inte förälderns behov här) redan i nuläget kan få det. Svaren som då haglar av vårdnadshavare, är att vi inte bör skuldbelägga dem, utan klaga om verksamhetens brister till ansvariga politiker om vi inte är nöjda. Alternativt byta jobb. Tro mig, det sker. Både det ena och det andra. Ständigt!

Men det är här jag lackar ur fullständigt

Jag har djup förståelse för att det är tufft att ha små barn och det är tufft att dessutom ha en nyfödd hemma. Men HUR kan önskan och det vuxna behovet vara så stort, att man vägrar att lyssna på våra argument? Att undvika att oroas av dem? Jag upplever att man stänger av och inte tar det till sig. Om och om igen och med olika ord, försöker personal förklara varför det inte är ett bra förslag och hur det i nuläget inte skulle gynna barnen.

Ändå svaras det att ”mitt barn far inte illa”, ” mitt barn älskar sin förskola ”, ”i andra delar av Sverige får man ju”.. osv. Allt det de säger och skriver är ju sant. Barn trivs, vilket är fantastiskt och visar mest på hur fantastisk personal det finns som lyckas trots minimala förutsättningar. Det är skillnader i landet, men det betyder inte att förslaget ändå är bra.

Det som gör mig mest illa berörd är, att när det kommer till frågan om mer tid för barnen i förskolan – då ryter föräldrar ifrån. De syns! De hörs! De finns! Men, betänk om denna enorma styrka (där politiker gärna fjäskar för att få röster) skulle eka lika högt i debatten om minskade barngrupper. Det som gör skillnad på riktigt för deras barns välbefinnande. Förstå, vilken ENORM genomslagskraft det skulle innebära! Varför i hela friden engagerar sig inte vårdnadshavare där? De hävdar ju att det är för deras barns skull, mer tid behövs. Det är absolut inte för mer egentid… (vilket jag provocerande nog tror att det egentligen är). Men i debatten om minskade barngrupper hörs ingenting. Varför? Hur är det ens möjligt? Varför krokar de inte arm med oss?

Det syns ingenstans…

Jag ser inga långa trådar skapat av vårdnadshavare i ämnet, på Facebook. Hör inga uttalanden i media och läser inga insändare i tidningen. De kan ju inte påstå att de inte vet, även om de inte förstår fullt ut. Eftersom de inte är på plats. Tror de att vi hittar på? Detta gör mig frustrerad, arg, upprörd, ledsen och rent av förbannad.

Om ni vårdnadshavare där ute i landet verkligen vill göra det bästa för era barn. Pausa er energi kring ökad tid. Förlägg den istället på att få politiker och beslutsfattare att förstå, att ni vill att era barn ska befinna sig i en kvalitetssäkrad och trygg miljö i små grupper utifrån vad Skolverkets riktlinjer säger, med en lärartät organisation där de anställda har adekvat utbildning för uppdraget.

Ställ krav, ryt ifrån, visa er, upp på barrikaderna, gör allt ni kan. Sedan, kan vi tillsammans titta på ert behov av mer tid för storasyskon på förskolan. Och låt oss i alla fall vara ärliga med vart behovet ligger; hos er och inte hos era barn. För om behovet i nuläget ligger hos era barn, så låt oss föra dialog om det. Det kan vi göra även utan att fördubbla tiden för samtliga. Tack på förhand!