Det politiska spelet om barnens tid

Runtom i landet ser vi just nu en tydlig trend: kommuner som beslutar att utöka tiden på förskolan för barn till föräldralediga. Argumenten varierar – “rättvis fördelning”, “likvärdighet” eller “underlätta för familjer”. I alla dessa välmenande formuleringar finns en fråga som borde ställas högre och tydligare: vad säger forskningen om vad som faktiskt gynnar barnen? Den är nämligen ganska tydlig.
Mer tid i förskolan är inte automatiskt bättre – särskilt inte när barngrupperna redan är stora och personalen går på knäna.

Kvalitet före kvantitet

Forskning av bland andra Ingrid Pramling Samuelsson, Pia Williams och Sonja Sheridan (2015) visar att antalet barn i gruppen har avgörande betydelse för kvaliteten i förskolan. När grupperna blir större minskar möjligheterna till nära relationer, lyhördhet och djupare lärande. Lärare i förskolan beskriver hur dom får förenkla aktiviteter, hoppa över skapande moment, läsa mindre och lägga mer tid på att “hålla ihop gruppen” än på att faktiskt följa barnens nyfikenhet.

När fler barn vistas längre dagar – även barn till föräldralediga – ökar belastningen ytterligare. Förskolan ska då ge samma kvalitet med fler barn, utan att resurserna följer med. Det är som att tro att fler timmar i skolan automatiskt ger bättre resultat – utan att fråga vad de timmarna faktiskt fylls med.

Den lilla gruppens styrka

I studien från Göteborgs universitet framkommer att mindre barngrupper ger helt andra möjligheter.
Lärare i förskolan berättar att dom då kan:

• följa varje barns lärprocess på riktigt,
• arbeta mer fördjupat med språk, naturvetenskap och skapande,
• och skapa en lugnare, tryggare miljö där barnen faktiskt blir sedda.

Det här handlar inte om “lyx” – det är själva grunden för att förskolan ska kunna leva upp till läroplanens mål.

När barngrupperna växer tappar verksamheten sitt fokus på barns lärande och lärare i förskolan tvingas prioritera bort delar av läroplanen. Färre experiment, mindre skapande, mindre tid för samtal och reflektion – sådant som just lägger grunden för kreativitet, språk och självkänsla.

Barnets bästa – på riktigt

I skollagen står det att alla beslut ska utgå från barnets bästa, det är ett vackert och viktigt ideal. Men det förlorar sin mening om vi inte lutar oss mot det vi vet om barns utveckling.
För dom yngsta barnen, särskilt för barn i behov av särskilt stöd, är mindre grupper och kortare dagar det som skapar bäst förutsättningar för trygghet, anknytning och lärande.

När politiker i kommunerna beslutar om längre vistelsetider för barn till föräldralediga – utan att samtidigt stärka personaltätheten eller minska gruppstorlekarna – är det inte barnens bästa som står i centrum. Det är ett organisatoriskt beslut och ett sätt att jaga röster inför valet, inte ett pedagogiskt.

En påminnelse till beslutsfattarna

Linda Palla (2021) visar att förskolepersonal redan idag beskriver en pressad situation, där brist på resurser gör att vissa barn uppfattas som ”belastningar” i verksamheten. Inte för att dom är det, utan för att organisationen inte ger utrymme för det stöd och den kvalitet som krävs. När politiken sedan ökar vistelsetiderna utan motsvarande förstärkning av resurser, fördjupas just det problem Palla pekar på.

Förskolan är inte en förvaringsplats. Den är en utbildning, en relationsbaserad miljö där barnens första erfarenheter av lärande formas.

Om vi vill att förskolan ska vara en plats för utveckling, trygghet och glädje, måste vi våga stå upp för kvalitet framför kvantitet.

Att utöka tiden på förskolan för barn till föräldralediga må låta som en liten justering. Men i praktiken riskerar det att bli ännu ett steg bort från det som forskningen visar är avgörande: färre barn, mer tid, mer närvaro.