Av Lina KarlströmJag vet att vi för flera flera år sedan diskuterade barn-luciatågets varande eller ickevarande på förskolan. Vi upplevde att många barn tyckte om att träna och ”leka” luciatåg men när det väl var dags för uppträde verkade de få en klump i magen och ville hellre vara hos sina föräldrar än stå framför dem och sjunga. Tårar och oro – kanske inte det lucia borde handla om?
Men vad för alternativa lösningar finns då om man vill slopa det traditionella luciatåget men ändå vill uppmärksamma ljus- och sångtraditionen lucia?
Ett sätt är att bjuda in till gemensam sångsamling tillsammans med vårdnadshavarna där vi sätter oss tillsammans i en stor ring och sedan sjunger – alla tillsammans. Skapar en gemenskap där både barn, vårdnadshavare och pedagoger får plats och gör något tillsammans.
Jag och några av mina kollegor på uteförskolan har valt att lägga till ännu ett moment för att vi kan och har möjlighet – vi tänder en brasa.
Barn, vårdnadshavare och pedagoger samlas i en ring kring brasan på lucia-eftermiddagen och sjunger tillsammans. Efter sången bjuder vi på glögg och pepparkakor. Antingen värms glöggen över elden eller så finns den redan uppvärmd i en termos. Och det ska jag säga er, att samlas kring en eld för att gemensamt sjunga ett par luciasånger tillsammans när det skymmer är en riktig hit. Inga barn gråter, inga vårdnadshavare har telefonerna framme för att fotografera fast de inte får. Alla deltar på sitt sätt. Det är en smått magisk stund.
En annan variant är att ha ett enkelt lucia-dropin.
”Välkomna på dropin mellan kl 15-16. Kom och skapa en julkula i trä tillsammans med ditt barn och fika lite.”
Själv tycker jag om att erbjuda någon form av slöjdaktivitet kopplat till lucia
Med de äldre barnen har vi under flera år täljt och snidat egna lucialjus i trä som målats i antingen rött/gult, guld eller självlysande färg (så att ljusen lyser i mörker). Dessa har sedan barnen hållit i handen när vi haft vår gemensamma lucia-sångsamling kring elden och därefter fått ta med sig hem. Ett minne att ta på, att komma ihåg med.
Tillsammans med de yngre barnen har jag i år skapat platta julkulor gjorda av avsågade träskivor som är 3-4cm stora. Barnen har varit med och sågat, borrat och målat. Julkulan får man ta med sig hem och flera vårdnadshavare har berättat att barnen varit mycket stolta över sina julkule-skapelser.
En annan variant är att pedagogerna går luciatåg för barnen vilket jag och en kollega gjort ett par år.
Vi drar på oss lussekläder, tar med lite papparkakor och går sen ut till avdelningarna under förmiddagen, sjunger en kort sång och bjuder på pepparkakor och går sedan vidare.
På så vis får barnen den traditionella luciaupplevelsen men behöver inte stå för att leverera den själv. Inga prestationskrav – bara magi. Denna variant brukar vara väldigt uppskattad av både barn och kollegor.
Jag tror, kort och gott, att vi bara kanske ska fundera på vad vi vill förmedla med lucia.
Är det tvång och tårar eller gemenskap, värme, ljus och glädje? Och hur kan vi uppmärksamma ljus- och sångtradionen lucia i våra verksamheter så den skapar just gemenskap och inte oro?
Hur uppmärksammar ni lucia på er förskola?
Författare
Upptäck mer från Tankar om Förskola
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Vi har en stor mysig luciafest med föräldrar syskon, far och morföräldrar. Barnen älskar att sjunga och uppträda. De väntar verkligen på denna kvällen och ser fram emot den. Känner inte alls igen det ni skriver…..
Något litet barn kan ju vilja gå till sina föräldrar på kvällen under uppträdandet och då gör de det såklart. Inget mer med det.
Väldigt uppskattat både av vårdnadshavare, barnen och oss som personal. En riktigt mysig kväll!
Jag hade mina två barn på en väldigt bra förskola i en fin Stockholmsförort i början på 90-talet.
Det var på den tiden då det var mycket färre barn i varje grupp.
Det som etsat sig fast i minnet en aning efter att ha deltagit i flera luciafiranden var att vissa barn inte såg bekväma ut under själva uppträdandet.
Minns att det ofta började med lite kaos utanför förskolan, då de flesta föräldrar/far/morföräldrar var bilburna trots att de flesta hade gångavstånd, och att det blev väldigt trångt och varmt då hela skocken äntrade förskolan.
Det jag också kommer ihåg är att jag som ung pappa fick mottaga både en och annan armbåge i sidan från någon farfar/morfar som prompt skulle stå längst fram och fotografera alt filma sitt barnbarn i luciatåget. Några föräldrar betedde sig också lika respektlöst, tyvärr…
Bra att ”eventet” numera uppmärksammats i förskolan och att man tänker mer på ALLA barns trivsel och att GDPR respekteras.
Verkade som det mest var den äldre generationen som stod tårögda med stora leenden, kunde inte riktigt se detsamma hos personalen( som var en helt underbar personal, barnskötare såväl som förskollärare).
Det var på den tiden då det var mycket färre barn i varje grupp, det är nog den här tidens firande som delar av dagens föräldrar minns som fint och vacker ”tradition”.
Minns däremot med värme de goda soppmiddagar som serverades en gång om året, bara glada miner från personal och barn. Vid dessa tillfällen var det mycket trevligare då det var ”drop in” tider under eftermiddagen, och man kunde i lugn och ro samtala med både barn, personal och föräldrar.