Omsorg på vetenskaplig grund – del 3

I förra inlägget skrev jag om anknytning kopplat till omsorgs begreppet. I detta inlägg tänker jag ta avstamp i olika anknytningsmönster och hur jag tänker att vi i förskolan kan möta dessa.

Trygg anknytning

Denna trygga anknytning är den vanligaste anknytning bland barnen i förskolan. Anknytningen blir trygg när barnet har utvecklat trygghet till minst en av sina vårdnadshavare. Barn med en trygg anknytning är de barn som vet att de kommer få hjälp eller tröst av en vuxen i dess närhet. Barn med en trygg anknytning har oftast lättare att söka hjälp eller tröst hos en pedagog i förskolan. Men då gäller det att vi som pedagog visar för barnet att vi kan ge hjälp och tröst i anknytningssituationer.

Jag tänker att även om majoriteten av de barn vi möter i förskolan har en trygg anknytning är det viktigt att vi som vuxna i förskolan ser till att skapa trygga anknytningssituationer för barnen. Bara för att barnen har en trygg anknytning hemifrån måste vi i förskolan visa att vi också kan ge barnen en trygg anknytning.

Undvikande anknytning

Barn med undvikande anknytning är de barn som inte fått närhet av sina vårdnadshavare i anknytningssituationer. Vilket oftast leder till att barnen lär sig att det är bättre att de biter ihop och är duktiga. Dessa barn kan utåt sett verka självständiga, men de har ändå samma behov att få hjälp med sina känslor och sätta ord på dem.

Dessa barn kan jag ibland känna kan vara lite svåra att nå. Det är som att barnen tror att de inte får visa känslor. Främst att bli ledsen när de gör sig illa eller liknande. Ibland känns det också som att en del barn fått höra att man inte ska gråta för att man är en pojke eller för att man är stor (går oftast på äldre barns avdelning). Jag tänker att dessa barn till en viss del har en undvikande anknytning. Men att det också kan handla om vårdnadshavares attityd till att visa känslor. Här är det viktigt att vi inom förskolan är förebilder för barnen och visar att det är okej att visa känslor. Vi får hjälpa barnen att sätta ord på sina känslor och hur de kan agera i dem.  

Ambivalent anknytning

Ett barn med ambivalent anknytning har oftast en otrygg anknytning till sina vårdnadshavare. Det handlar om att barnet inte kan veta säkert om denne kommer få stöd i anknytningssituationer. Ena dagen finns det tröst och hjälp medan nästa är den obefintlig. Dessa barn överkompenserar oftast och blir klängiga och bevakande över de vuxna i dess närhet.

Om vi i förskolan möter barn med en ambivalent anknytning är det viktigt att vi är medvetna om det. Det är lätt att tänka att dessa barn är osjälvständiga. Då försöker vi se till att barnen blir självständiga. istället skulle vi behöva erbjuda närhet och tillförlitligt omsorg.

Jag kan tänka mig att i sådana här fall om man i en barngrupp har ett barn som uppvisar ambivalent anknytning att det är lätt att tänka att barnet behöver träna på att vara med alla vuxna. Jag tänker att det är bättre att låta barnet få bygga en trygg anknytning till en av de vuxna först. När barnen sedan kan leka mer självständigt, då kan barnet börja bygga trygg anknytning med de andra i arbetslaget. Det betyder inte att personalen bara ska bry sig om det barnet, men finnas i närheten och ha ett lite vakande öga på barnet.  

Avslutningsvis

Jag tänker att det är otroligt viktigt att vi inom förskolan har kunskaper om olika anknytningsmönster. Även att vi i arbetslagen pratar om det och hur vi kan möta olika barn i barngruppen. Det är även viktigt att alla i arbetslaget är införstådda med barnens olika trygghetsrelationer.

Vi kommer möta barn med olika anknytningsmönster och säkerligen sådant jag inte tagit upp i detta inlägg inom förskolan. Vem vet, i framtiden kanske det kommer vara andra anknytningsmönster vi möter i förskolan med tanke på dagens teknik och AI som tar stort plats i samhället.

Hur upplever du det är att prata anknytningsmönster i ditt arbetslag?

Upplever du att du har tillräcklig kunskap om anknytningsmönster?