fbpx

När jag gick i förskola på 80-talet fanns där välfyllda snickarrum och pedagoger som uppmuntrade oss barn att vara där och skapa. Pedagoger som gav oss tid och ro att prova och färdigställa. Jag minns hur jag älskade att gå in i snickarrummet med en idé och sedan få tid och stöd till att såga, borra, slipa och sammanfoga för att göra min idé till verklighet. I samma rum fanns även färger, penslar och annat som behövdes för att färdigställa föremålet.

Hallå, snickarrummen? Var är ni? - Lina Karlström

Jag minns att jag kände mig stark, kapabel. En aktör! I snickarrummet fick jag möjlighet att uttrycka mig med hjälp av mina händer kombinerat med handverktyg. Samt fick möjlighet att skapa föremål som jag kunde ta på, leka med. Jag minns också att jag kände en enorm stolthet över de föremål som jag skapade. Jag kunde! Och jag trivdes oerhört bra i förskolans snickarrum.

Detta minne, tillsammans med att växa upp i en familj som slöjdar på olika vis, gjorde att när jag tog examen 2007 blev det självklart för mig att söka mig till förskolor där jag upplevde att just sådan verksamhet skulle kunna både uppmuntras och bedrivas. Jag har nu arbetat på uteförskola i 15 år och har under de senaste 10 åren aktivt arbetat med att slöjda utomhus med hjälp av handverktyg tillsammans med barnen i barngruppen. Men…

Var har alla snickarrum tagit vägen?

Slukade införandet av ateljéer glupskt alla snickarrum och i sådana fall varför? De hundra språken borde väl absolut innefatta även skapande med olika handverktyg som såg, hammare, borr, fil och slippapper?

Göran Lundborg, handkirurg och författare, menar att när en hand har nära kontakt med exempelvis ett verktyg kan gränsen mellan den egna kroppen och verktyget suddas ut och verktyget upplevs som något som tillhör kroppen, verktyget blir förkroppsligat. Mycket av tillfredställelsen med just kreativa handaktiviteter som att såga, måla, fläta, väva och snida är känslan av att idéen man har kan gå rakt in i verktyget. Handverktyget hjälper till att omforma materialet så att den bild vi har inne i huvudet kan bli greppbar verklighet. (Lundborg, Handen i den digitala världen)

Hur många ateljéer i dagens förskolor erbjuder barn att arbeta med handverktyg i samma utsträckning som de får använda lera, får måla, teckna eller använda digitala verktyg?

Och för att förtydliga, jag förespråkar inget ”antingen eller” här. Jag menar inte att ateljéerna i sin nuvarande form ska bort. Jag skulle väl bara vilja att vi värnar slöjdens möjligheter i förskolan också.
Utopi: att slöjden ges lika självklar plats i ateljén som andra estetiska uttryck har. Kanske finns detta redan? Kanske är det bara jag som inte sett hammaren, sågen, raspen och filen, snickarbänkarna och tvingarna i de ateljéer jag besökt.

Hur arbetar ni med händerna kombinerat med handverktyg på er förskola?

Berätta gärna hur det ser ut hos er! Ge mig fina exempel på exempelvis ateljéer som fokuserar lika mycket på slöjd och hantverk tillsammans med barnen som man fokuserar på andra estetiska uttryck.
Eller ge mig exempel på hur ni slöjdar tillsammans med barnen på andra platser. Kanske utomhus?
För jag vet att ni finns där ute. Ni som precis som både jag och Göran Lundborg förstår att slöjden är viktig och ser vikten av att få nyttja handens fulla potential.

Jag avslutar inlägget med ett citat från Maria Lantz, numera professor vid MAU:
I slöjden finns potential för omtänkande, hållbarhet, uppfinningsrikedom och lust. Precis som ordets ursprungliga betydelse antyder, är det i slöjdens väsen problemlösningar tränas. Här kan det nya tänkas och utprovas, det gamla återbrukas, repeteras och utvecklas.

(Maria Lantz, skolvarlden.se, 2016)

Författare

#Ateljé, #Slöjd, #Snickarrum, #Uteförskola, #Verktyg
4 svar på “Hallå, snickarrummen? Var är ni?”
  1. Vi har ett snickarrum inrett i ett förråd på förskolegården. Väldigt välbesökt av barn i hela åldersspannet. Där finns brädor, pinnar, trähjul, stickor, spik, hammare, såg m.m
    Eftersom ytan är ganska liten får barnen vara där 2-3 i taget.

  2. Jag har kämpat för att erbjuda textilslöjd på förskolan. Förra året var det en tuff grupp barn som fångades så fullständigt av att få sitta och sy sina egna gubbar som de också ritat mönstret till själv, att det kunde gå en timme i total koncentration. Samma barn som hamnade i ständiga konflikter på gården och inne på avdelningen. Det svåra är att papper, tuschpennor och lamineringsplast går före både nål, tråd och saxar för sömnad, när beställning ska göras. Jag har tiggt, tagit med eget och använt upp alla tänkbara återbrukslösningar för att ha ett sykit att använda med barnen. När jag började fanns det inte ens vassa nålar för barnen att sy med. Svårt att sy när nålen inte går genom tyget. Barnen har också fått laga sina egna trasiga kläder. När en strumpa går sönder får de testa att laga hålet själv och är alltid så stolta när de kan visa sin arbetsinsats för vårdnadshavare, när de hämtas på eftermiddagen.
    Vad jag önskar vore ett syskrin, med material som barnen kan plocka fram och använda.

    1. Fy fan vad glad jag blev av att läsa denna kommentaren! Tack för att du gör detta med barnen och kämpar för det ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *