Vill alla föräldrar vara föräldrar?

Det här är inte provokation. Det är ett försök att tala om något som ofta hålls tyst ”är det självklart att vilja vara förälder bara för att man råkar vara det? Och vad händer när den känslan saknas, men man ändå lever i rollen?”.

Skam kan dölja mycket, men inte ändra verkligheten.

När barn inte är en självklar del av livet

Det finns människor som aldrig haft en dröm om barn och som ändå möts av kommentarer som om det vore en livsplikt. Samtidigt är det idag fullt möjligt att välja bort barn. Andra, som jag, bar längtan redan som barn. Jag minns hur tio stenar i min hand på skolgården fick de andra att titta förskräckt, medan jag själv log stort. Nu har jag tre barn och arbetar i förskola.

Men längtan är inte universell. Vi är olika lagda. Det är lika riktigt att inte vilja ha barn som att vilja ha det.

När föräldraskapet förändrar vänskap

Trots att barn varit centralt för mig har jag få vänner som själva har barn. Jag gled även ifrån de som fick barn samtidigt. Mycket för att deras partners lade över ansvaret på dem, som om moderskap vore medfödd expertis. Det gjorde att våra samtal hamnade i två olika världar där jag ville prata om att det finns maneter som aldrig dör av ålder, och de ville diskutera bajsnyanser och sömnrapporter.

Mina vänner hade förvandlats till robotar. De hade inte längre sin egen identitet. Det gick inte ihop att vara mamma samtidigt som man var den där kvinnan som brukade gå baklänges på golvet och låtsas vara zombie. Samtidigt jagade pappor barnen som zombies vid läggning, medan mina mamma-vänner stod i bakgrunden och skrek åt allt som rörde sig att stå still.

Fikarum, roller och självbekräftelse

Efter tretton år i förskolan känner jag igen samtalen i fikarummet. Många pratar innerligt om barn och barnbarn, men ibland hörs ett tonfall som mer låter som självbekräftelse än glädje. Som om kärleken måste uttalas för att kännas sann.

Mammor och pappor arbetar heltid, och anhöriga fyller alltmer sällan en självklar hjälproll. Fler vill skapa sina egna liv även efter pensionen. Det är ingen fråga om rätt eller fel, det är en förändring som påverkar familjerna.

Mormor har hajjat till. Man kan tacka nej till sina barn att ta hand om sina barnbarn och vara en mormor framför rollen ”barnvakten”, och delta på sangria-kvällar och prata snusk med andra tanter. Medan en del farföräldrar kanske tar på sig att hämta Noah på förskolan, men i ärlighetens namn. Betydligt färre än kvinnorna. Eftersom vi fortfarande inte har de förväntningarna på en morfar eller farfar att vilja vara och ta hand om sina barnbarn. Sorgligt nog. För visst skulle alla bli glada av män som kunde förstå hur viktiga de är i ett barns liv, och att det inte alls är omöjligt att lära sig ha tilltro till den rollen?

Färre barn och nya prioriteringar

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) sjönk 2024 den genomsnittliga fruktsamheten till 1,43 barn per kvinna, det lägsta värdet sedan mätningarna började. Samma år föddes totalt 98 451 barn i Sverige, det allra lägsta antalet på över 20 år. Källa:

Många pratar som om barn är en självklarhet i livet, samtidigt som färre föds och fler människor upptäcker andra prioriteringar. Det finns ett tydligt behov av ärliga samtal om barnets roll i livet och allas individuella val. Framför att vara ett företag som heter ”Power”, med en kampanj där fantasin om barn är något att sälja till folket. ”Bli gravid inom 30 dagar, lämna in läkarintyg, få bonus att handla elektronik för”.

Föräldrarollen utan garantier

Det finns inga självklara slutsatser här. En pappa som aldrig drömt om barn kan upptäcka att han älskar föräldralivet. En mamma som följt alla livets checklistor kan sitta i hallen och rensa kläder och undra varför lyckan inte känns som den borde när hon nu har den där villan, volvon, vovven och en vante i handen utan sitt par.

Vi försöker planera livet, men känslor låter sig inte alltid planeras. Att inte reflektera alls leder till samma vilsenhet som att försöka kontrollera varje steg. Som Platon sa:

”Det enda jag vet är att jag ingenting vet.”

Att välja sitt lidande

Jag tror att verkligt engagemang handlar om att välja sitt lidande. Inte att välja det som ger kortvarig glädje, utan att välja det som bär ett långsiktigt värde. Precis som en författare knycklar ihop tiotusentals sidor för att sen skriva en bok, hon kan utså smärtan med att skriva, för hon föddes med den inneboende passionen. Medan andra kan vara skickliga skribenter, och känner sämre uthållighet, eftersom den där passionen inte är detsamma. Vi har olika läggning. Samtidigt finns både de som naturligt är författare, och de som får kompensera mer för den där kraften som aldrig kom på köpet. Kanske finns en mening med det med. Kanske ska det finnas både föräldrar som vill vara det, och dem som inte föreställde sig det livet. För om alla hade delat samma dröm, då kanske Power kampanjen hade handlat om att sälja fantasin om att sluta skaffa barn i stället.

Oavsett vad du känner som människa, är det ändå mer meningsfullt att vara realistisk och välja ditt lidande, framför din passion. Det som varar, och som du kan utstå, för att det finns en kärlek som grund.

Att vara eller icke vara föräldern som vill det, det är frågan!

Att vara en viktig person i ett barns liv handlar inte om att älska allt som hör föräldraskapet till. Man kan avsky pyssel och ändå sitta där med piprensare för att barnets glädje väger tyngre.

Oavsett om du önskat att vara förälder eller inte, så är det bara en sak som verkligen spelar roll, din närvaro.

Det handlar inte om att äga barnet, som man äger en bil, utan om att äga ansvaret. Det är skillnad på perspektivet ”jag vill ha fru och barn” jämfört med ”jag vill vara en make och pappa”. Och om man aldrig såg framför sig att vilja vara en make eller pappa så är det fullt möjligt att älska sitt barn ändå! Så länge du bryr dig om er relation i handling före ord.

Att se värdet i sin roll, och att vara närvarande, är det som verkligen formar en trygg relation. Och det är i den närvaron som barnets glädje blir den drivkraft som gör allt det tunga värt det.