Varför alla barn har diagnoser

Idag har alla barn diagnoser och det är ett jätte problem som måste lösas. Ungefär så låter debatten i sociala medier och i media. När vi borde se över den nya generationen och prata om den bakomliggande faktorn som kan lösa problemen, kännedom om vad barnen behöver och hur de kan få det.

Vad jag kommer beskriva i detta inlägg är problem jag ser i modernt föräldraskap och samhället som jag har valt att kalla:

– Björntjänsteffekten: När hjälpen blir att stjälpa

– GPS-effekten: När tekniken tänker åt oss

– Paradoxeffekten: Gör det du inte kan, och inte det du ska kunna

För att sen avsluta med hur barn behöver stöd att lösa problem, tänka själva. Där detta beror på ett samhällsproblem, framför ett föräldraproblem.

Björntjänsteffekten: När hjälpa blir att stjälpa

Betydelse: Vuxna gör för mycket för barn i all välmening, vilket hindrar deras självständighet till att kunna lösa problem på egen hand.

Jag har arbetat många år i förskolan. Det gör att man börjar se förändringar över tid, i barnen, i föräldrarna, i världen omkring oss. Små mönster som speglar stora samhällsrörelser.

Det går inte konstatera säkert, men det finns samband som är värda att belysa, diskutera och problematisera.

Ett av dem handlar om hur vi vuxna, i all välmening, gör för mycket för barnen. Då menar jag inte som att barn kan bli för curlade. Barn kan aldrig få för mycket kärlek. Utan…

Vi hjälper så mycket att de tappar förmågan att hjälpa sig själva.

Allt oftare ser jag i utvärderingar av min undervisning att barn behöver mer kognitiv utmaning. De har svårt att lösa problem själva, långt innan vi ens hunnit komma nära läroplansmålet som vi strävade efter att uppnå. Det blir ett hinder i barnens utveckling och lärande.

Men när de får pröva, när de får kämpa med stöd, då händer något.

Jag ser barn som plötsligt hittar egna lösningar i leken, som samarbetar, känner glädje, trygghet, självförtroende och är sams.

Barn som blir entreprenörer i sitt eget lärande, som tillsammans med mig planerar undervisningen utifrån läroplansmålen.

Det är demokrati i praktiken

En del tror att demokrati handlar om att ha rätten till att rösta. Vi som arbetar i förskolan förstår hur värdefullt vårt arbete är, och hur mycket som krävs för att etablera en kunskap som behövs för att kunna upprätthålla ett demokratiskt förhållningssätt. Solidaritet där ansvar, omtanke, delaktighet och inflytande får växa.

Jag ser fler barn som inte längre är vana att tänka själva. De väntar på hjälp. Som om vuxenvärlden alltid finns där för att förklara hur man ska göra, tänka eller gör allt åt barnen. Det är just där björntjänsten sker. När vi stjälper men tror att vi hjälper.

För alla barn har redan som ettåringar förmågan att trä på den där vanten själva. Ändå börjar de i förskolan, sitter i pedagogens knä med lealös hand när vanten ska föras över handen.

De har viljan, kraften, nyfikenheten men vi tar ifrån dem den, i vår önskan att vara snälla, effektiva, duktiga.

Vi lever i en tid med dubbla rörelser:

Vi säger att vi tror på barnens kompetens, men vi agerar ofta tvärtom. Samtidigt som vi vill att barn ska tänka själva, och lever vi i en värld som gör allt för att vi inte ska behöva tänka alls.

GPS-effekten: När tekniken tänker åt oss

Betydelse: Vi har vant oss vid att låta teknik och verktyg tänka åt oss, vilket speglar sig i barnen.

När jag sökte mitt första jobb skrev jag ut en karta för att hitta dit. Jag fick hålla den åt rätt håll medan jag gick mot mitt mål. Kartan var ett stöd, men min egen tankeförmåga behövde fortfarande vara med.

Sen kom GPS:en. Sedan dess har jag knappt rört en karta. Ibland vet jag inte ens vart jag gick, jag bara följde det lilla strecket på skärmen. Fötterna samarbetade, men sinnet låg på en strand i Bahamas med en pina colada och kroppen hade lika gärna kunnat krocka i en stolpe på vägen dit. För det är bekvämt att sluta tänka själv, och ändå komma till platsen utan ansträngning.

Barnen kommer växa upp i en värld där man kan skriva till ChatGPT och få svar på allt, på gott och ont. De kommer behöva kämpa för att själva vilja tänka, känna, reflektera.

Det är vårt ansvar nu att låta dem uppleva hur det känns att tänka själva för att i framtiden vilja värna det.

För man kan inte sakna något man aldrig fått känna och vi har fortfarande tid att låta barnen känna stoltheten i att kunna själva.

Det börjar i våra små vardagsögonblick och i vår tro på deras förmåga.

Paradoxeffekten: Gör det du inte kan, och inte det du ska kunna

Betydelse: Barn får bestämma i det de inte klarar av, men får hjälp i det de borde få kämpa med själva.

Nedan beskriver jag två slags motsägelsefulla kulturer som barnen får möta.

Bestämma i det barn inte klarar av att behärska

Visste du att hon-harar kan brotta ner hanarna, för att se hur hanen kommer reagera. För att bedöma deras temperament, stabilitet och uthållighet. De där egenskaperna man behöver som förälder. Bara hanarna som inte ger upp och utan att bli våldsamma vinner hennes förtroende.

En slags list man även kan se i kvinnor, där de framkallar något i mannen, för att hans retorik inte ska kunna ljuga om ett önsketänkande, utan där handling får tala för sig självt, för henne att veta fakta under ytan.

Samma slags fenomen går att tyda i barnen. Det finns ingen trots, det är en myt vuxna har skapat om barn. Däremot finns en list, ett underliggande behov till att se sina föräldrar i deras rätta ljus och kunna avgöra sin egen trygghet och överlevnad. För att veta hur mycket ansvar, stress och oro de behöver känna för att övervaka sig själva om ingen annan gör det.

Jag ser barn med sommarkläder när det är vinter. Jag hör vuxna svara med ursäkter om att de hade bråttom till jobbet. Samtidigt som de hade har all möjlighet att lägga undan sommarkläderna på vinden om ansvarskänslan skulle kännas vid.

Dessa föräldrar kommer även behandla sina barn som om barnen har dåliga egenskaper när de pratar beordrande till sina föräldrar. Helt ovetandes om att barnet lärt sig behandla sin förälder som en robot, i varje situation han eller hon har blivit övergiven till att fostra sig själv i en frihet de inte klarar av. Som att kräva att få en kaka om man ska gå med på att följa med hem, för att sen gå hem och få en kaka. Såklart gör man då om det, eftersom det leder till att få det man vill ha framför det man behöver.

Jag hör barn prata till föräldrar med beordrande röst

För det är vad dem lärt sig. Det finns barn som bråkar mycket, för att de är trygga med sina föräldrar, vet att de kan bråka och ändå vara älskade. Sen finns det barn som bråkar mycket för att de är otrygga, för att de har lärt sig att de behöver styra sina föräldrar som robotar. Till sist finns det barn som blir lydiga för att de är otrygga. De som alltid är hyperaktiva i sinnet och gör sitt bästa för att ständigt läsa av omgivningen, i rädsla över att göra fel. Barn känner, hanterar, reagerar och gör olika.

Jag ser barn klättra på dinosaurieskelett på Naturhistoriska museet, medan föräldrar står bredvid, fastfrusna i något slags inre låsning. Som om de inte vill framstå som stränga inför omgivningen. Eller kanske bara bortkopplade, som soldater som kommit hem från ett krig. Det är en slags frånvaro i föräldraskapet, där barnen bestämmer i situationer vuxna ska bestämma för barnets bästa.

Om jag hade varit barnet som klättrade, och som vuxen fått se minnet likt en filmscen, då hade skammen fått bli min. En skam som inte ska tillhöra barnet. Det är inte barnets fel, utan det är fel att barnet inte får tryggheten och möjligheten att få lära sig värdet av att respektera sin omgivning genom en vuxens kunskap.

Vara van att bli hjälpt i det barnen ska klara av

Framför mig står ett barn som lägger ett sugrör tvärs över kanten på glaset. Sen ser hon vädjande på mig. Min blick svarar med att tro på hennes egen förmåga att kunna klura ut på egen hand vad som blev tokigt.

De andra barnen går ut. Andra pedagoger hjälper dem i hallen. Vi står kvar och efter tjugo minuter lyckas hon utan att jag förklarat hur det ska gå till. Det tog tid, men luften var varm och trygg. Inget stressade henne. Kärlek, tålamod, närvaro men även min oro. Hon är fem år och vet inte hur hon ska lägga ett sugrör i ett glas, för att hon troligen aldrig själv har fått göra det själv. Sen fick hon känna hur det är att lyckas, och det borde vara en självklar rättighet för ett barn att få känna tillit till sin egen förmåga.

Samma dag har en pojke upptäckt att hans stol är borta från matbordet, utan att för sig själv kunna formulera i tanken att han kan hämta en annan som stod precis vid honom. Alla dessa ögonblick i vardagen blir fler, blir vanligare. Däremot färre av att utmanas i förskolan, men det är långt ifrån tillräckligt.

När ett barn kämpar med att bre smör på sin smörgås och en vuxen säger: ”Vilket tålamod ni fröknar har, det där hade inte jag”

Då vill jag svara: ”Det är inte tålamod. Det är respekt.”

För barnet kämpar inte med smöret. Barnet kämpar med sin självständighet.

Och varje gång vi gör åt barnet det barnet kan göra själv, säger vi mellan raderna: ”Jag tror inte du klarar det här.”

Det är där grunden till hur otrygghet byggs.

Inte i avsaknad av kärlek, utan i brist på tilltro.

Ett samhällsproblem, inte föräldraproblem

Media skriver om kriminella barn, diagnos-hets och ångest bland unga. Samtidigt ser vi problemet i förskolan varje dag och kan förutse framtiden. Det blir inte bättre av politiska beslut tagna av människor som saknar kunskapen vi eller forskare besitter. Det är vi som vet, och vi är en lösning på samhällets problem. Vi är grunden, alla människors första tid i livet.

Demokrati är inte att bara ha rätt till att rösta, det är ett sätt att tänka och förhålla sig till andra människor. För Sverige ska vara solidariskt, en välfärd, med en ansvarskänsla där varje medborgare förstår värdet av att bry som om alla framför att bara se till sig själv, och är insatt i politik och allmänbildad, för att kunna upprätthålla en demokrati. Det kräver utbildade vuxna som vet att det börjar i när vi planerar vår undervisning, hjälper barnen växa kognitivt, där vi vet vad de behöver för att tillslut själva kunna medverka och ha inflytande över sitt eget lärande.

Barn som lär sig att tänka själva, framför att förlita sig på vad andra säger åt dem att göra, såsom i en diktatur. Men som har kunskapen att förstå att det finns regler och lagar att följa med, och klarar att respektera och förhålla sig till det, för att de har kunskap och erfarenhet av vad det leder till.

Vi behöver vi ett samhälle som värderar människors livskvalité och förutsättningar

Samtidigt har vi ett nuläge där förskolor och skolor kan behandlas som en marknad, med vinstintresse för egen ficka, där barn får vara produkter. Det är dubbelmoral. Barn lär av hur de behandlas. Samhället värderar inte barnen.

Jag ser frustrerade, förvirrade, vilsna och innerst inne ilska barn. Klart man blir arg om man vet att man borde veta hur man ska tänka om det saknas en stol vid bordet, men att man bara inte kan tänka ut det på egen hand. För att det alltid är någon vuxen som ställer fram den åt en.

I väntan på att ta blodprov sitter en vuxen tjej med sin mamma bredvid mig. Hon jämrar sig över att hennes arbete inte svarat då hon skickat meddelande om att hon ska ta blodprov. Mamman vänder sig till henne och frågar om hon får maila till förskolan och fråga ifall de läst hennes dotters sms. Jag har vänner som är lärare till vuxna elever, som får mail av föräldrar som ifrågasätter deras betyg. Jag läser i tidningen om föräldrar som följer med på sina vuxna barns arbetsintervjuer.

Föräldrar som älskar sina barn men som inte vet bättre och som får bita sig själva i svansen när deras barn blivit vuxna utan att vara vuxna. Det kräver tid, ork och kunskap att vara det där stödet för barnen att lära sig erövra nya förmågor. Tid, ork och kunskap alla kanske inte har tillgång till.

Jag ser föräldrar som är trötta, stressade, splittrade

Mammor och pappor som tror de lever jämställd för att hon lagar mat och han diskar. Samtidigt som jag tar emot barn som blir besvikna över att deras pappor inte lämnade regnjackan på förskolan så att de blir kalla och blöta utan förskolans lånejacka. Färre väljer att skaffa barn och det är av flera anledningar, och de är inte okända.

Det här handlar inte om dåliga föräldrar. Det handlar om ett samhälle där vinst och prestation ofta går före livskvalitet. Där arbetstider, jämställdhet och vardagslogistik inte dansar tango med vilka förutsättningar som råder för arbetande föräldrar idag. Där föräldrar vill att förskolor ska sluta söva barnen, trots att de är i ålder att behöva sova, har behovet, och kan ta skada av att inte få återhämtning, speciellt i en miljö såsom förskolans intryck och stimulans. För att de vill kämpa för den där egentiden som blir viktigare än tiden med barnen. För att de behöver återhämtning för att orka och klara av att gå upp på morgonen och ta sig igenom dagen. Precis som att vi behöver tilltro till barnen, behöver vi tilltro till föräldrar.

Vi behöver att alla familjer har fortsättningarna till mer tid med sina barn, till mer kunskap om barn, och möjligheten att arbeta kortare dagar för att de är föräldrar. Barn behöver närvaro och det är tid.

Barn behöver få stöd att lära sig bestämma

Du står i mataffären. Ditt barn vill ha glass.

Du kan välja att säga: ”Jag vill också ha glass. Jag vet hur det känns att vara sugen och hur svårt det är att stå emot. Men man får ont i magen och hål i tänderna om man äter för mycket socker så jag låter bli.”

När du ger empati och kunskap om barnets hälsa, känner barnet sig sedd, hörd, förstådd och blir mer kunnig om sin egen hälsa att värna.

Eller du kan tänka förebyggande. Ha en regel med ditt barn. Om ni köper glass, eller något annat ditt barn vill ha, då kommer du säga det innan ni går in till butiken. Ifall regeln alltid får gälla, då kommer ditt barn med tiden bli trygg i att det hjälper inte att bråka. Regler finns för att de håller, och ni har pratat innan och ni är överens om den.

Eller ni kan ha hemsysslor hemma där ditt barn får betalt

Inte som ett belöningssystem. För det finns en fara i att barn t.ex. bara går på pottan om de får godis, framför att lära sig att ha kontakt med sitt egen behov av att vilja gå på pottan och känna friheten i den självständigheten. Utan för att få relation till pengar, ansvar, förståelse till vad vuxna gör hemma och känna sig stolta över att de får vara delaktiga i ansvaret hemma, att det finns en tilltro till deras kompetens. Där barnet samlar pengar till sin egen glass, och själv får bestämma att köpa den när han eller hon vill, utan att det blir skadligt för hälsan eller för destruktiva beteenden, för med rättigheten kom skyldigheter.

Jag ser det allt oftare, barn som försöker styra vuxna, för att de antingen blivit övergivna i en frihet de inte kan hantera, eller för att deras vilja ständigt fått gå före deras behov. Barn behöver vuxna som är kunniga om ledarskap. Som vet skillnad mellan att vara sträng och bestämd, och som kan avgöra när det är barnets vilja eller behov som väger mest på vågen, som blir meningsfullt i beslut för barnet.

Och det börjar med att inte trä vanten över en lealös hand. Utan att hjälpa ett barn hitta den egna styrkan att hålla emot med kraft, för dig att föra den över. För dig att vara ett stöd till en människa som kommer kunna själv med din närvaro och tilltro.