Upptäck barn som far illa

Det finns idag ingen självklar utbildning i förskolan om hur du som pedagog kan upptäcka barn som far illa. Utan kunskap riskerar vi att missa viktiga signaler och barn förblir osedda i sitt lidande.

Syftet med det här inlägget är att synliggöra några av de tecken som kan väcka oro. De är inte alltid tydliga eller självklara, och de kan också ha andra förklaringar. Men de är värda att stanna upp inför.

Jag skriver i jag-form, ur barnens perspektiv, med fiktiva namn. Det kan kännas tungt att läsa men verkligheten för vissa barn är tyngre. Genom att se och prata om den kan vi göra skillnad.

Olivia: Jag kramar min pappa

När pappa har haft en dålig dag på jobbet hittar han alltid fel på mig. Han blir arg för små saker, som att min jacka ligger på golvet i hallen. Jag har ofta ont i magen hemma.

Jag läser av alla runt omkring mig, hela tiden beredd för jag vet aldrig vilket humör han är på. När pappa hämtar mig på förskolan springer jag ändå fram och kramar honom. Han är min pappa. Jag vet inte hur en pappa ”ska” vara. Det här är min verklighet, och jag har ingen annan att jämföra med.

Asal: Jag låser mig

Ibland skäms jag så mycket att allt i mig stänger ner. Jag börjar kasta saker, slå på någon, springa ifrån eller gömma mig. Vuxna pratar ofta om mig för de vet inte hur de ska få kontakt när jag inte är kontaktbar. Ibland bråkar jag med mamma när hon ska hämta mig på förskolan. Jag bråkar för då brukar hon säga att jag får godis när jag kommer hem om jag samarbetar, och jag vill ha godis. När vi kommer hem så brukar jag inte bli som på förskolan. För det känns inte bra. Då skulle mamma säga att jag måste sitta själv i mitt rum och att jag inte får komma ut. Eller så skulle hon skrika på mig och bli läskig. Eller så skulle hon bli ett monster som blir så arg att hon stänger dörren jätte hårt eller börjar slå på mig.

Rasmus: Jag dagdrömmer

Ibland känns det som om allt sker långt borta. Jag hör mitt namn, men som på avstånd. Jag fastnar i att stirra, utan att tänka. När andra barn har klätt på sig står jag fortfarande kvar i hallen. Det är så svårt att hänga med.

Ibland träffar vi min farbror. Han säger att vi ska leka kull. Men det är inte samma kull som på förskolan. Han börjar ta på min kropp. Jag förstår inte varför, men jag skäms. Det känns fel och jag vågar inte berätta för någon. Hur ska jag kunna fråga om något jag inte ens förstår själv?

Elias: Jag slår på mig själv

Mina föräldrar bråkar ofta. Ibland nämner de mitt namn i bråken som om jag är problemet. Orden blir mina egna tankar: ”jag är dum, jag är misslyckad.”

När jag gör fel blir jag arg på mig själv. Jag vet att mina föräldrar också blir det. När jag tappade en tallrik på förskolan slog jag mig själv på armarna. Jag kan ju inte ens hålla i en tallrik ordentligt. Det måste vara något fel på mig.

Hur du kan göra skillnad för barnen

Till Olivia

Kom ihåg: mötet vid lämning och hämtning visar inte alltid hela sanningen. Barnets relation till sin förälder är den enda verklighet det känner till. Som vuxen behöver du lägga undan fördomar och försöka förstå barnets perspektiv. Om du hör kollegor prata respektlöst om föräldrar, var då barnets röst och stoppa deras mentalitet från att sprida sig till en kultur på förskolan. Det är sorligt men det finns människor som kan börja spekulera och ha sina dömande uppfattningar. Var uppmärksam på vad som sägs när ni analyserar tecken på att ni bör vara oroliga för ett barn.

Till Asal

Det är på farligt vatten att utmärka tecken, eftersom det är komplext. Alla barn har svårt att hantera känslor i affekt. Vissa barn har utmärkande svårt för det, men för olika anledningar. Kanske kognitivt, för att de har ADHD. En sak är säker, förskolan skulle kunna skilja vad från vad bättre om de hade kunskap om hjärnan. Det blir kortslutning. Du bör undvika att resonera med barn som ”låser sig”. Ge utrymme, säg ”jag väntar i hallen, kom till mig när du är redo” och smitta med lugn. För barn som utmärker sig när de har affekt, finns ändå en oro att ha koll på. Observera, kartlägga, möta behovet bakom motståndet, och med en trygg anknytning kanske få upptäcka mer om varför barnet blir utåtagerande eller väljer att isolera sig vid jobbiga känslor.

Till Rasmus

Barn som Rasmus finns. Kanske har du redan mött en, utan att veta det. Hans dagdrömmande kan ha många förklaringar, men ibland handlar det om dissociation, en strategi hjärnan använder för att orka med svåra trauman.

Var uppmärksam på barn som ”försvinner bort”, inte leker som andra, eller ritar teckningar som avslöjar något tungt. Sök kunskap om barns reaktioner på trauman, deras teckningar kan tala högt när orden inte finns.

Rasmus och barn som han behöver vuxna som berättar om deras rättigheter. Om kroppen, om vad som är privata kroppsdelar, om vad lagen säger. De behöver höra att det de utsätts för inte är deras fel.

Till Elias

Självkänsla är grunden för allt lärande. Barn behöver få veta att de duger, även när de gör fel. Misslyckanden är en del av livet men budskapet barn får är ofta det motsatta.

Forskning visar att fler pojkar slår på sig själva, medan fler flickor klappar eller kramar sig själva. Könsnormer och förväntningar påverkar starkt hur barn hanterar känslor. Därför måste vi i förskolan arbeta medvetet med genus och självkänsla.

Var inte rädd för att visa din egen sårbarhet inför barnen. Berätta om när du misslyckats, och vad du lärde dig av det. Låt barnen se att även vuxna försöker, misslyckas och utvecklas. Tala om att det är okej. Ingen kan lära sig att cykla utan att ramla först.

Sammanfattning

• Våga ifrågasätta dina egna fördomar. Kunskap skyddar.
• Alla barn har rätt att känna till barnkonventionens artiklar och sina egna rättigheter.
• Använd material som ”Stopp! Min kropp!” och prata öppet om vad som är rätt och fel.
• Titta på barnens teckningar, lyssna på deras ord och var uppmärksam på deras beteenden.
• För barn som agerar i affekt, ge av utrymme och vänta tills de är lugna och var lugn själv.
• Dela med dig av din planering, utvärdering och uppföljning i barngruppen. För barnen att höra om vad du tänkt, hur det blev pannkaka, och vad du behövde lägga till nästa gång för att lyckas.
• Arbeta aktivt med er trygghetsplan och revidera den varje år. Reflektera, analysera och skapa de bästa förutsättningarna för att barnen ska känna sig trygga.
• Arbeta aktivt med åtgärdsprogram för att säkerställa att ni utför insatser för de barn som väcker oro.
• Tveka aldrig att ringa socialtjänsten vid behov. Det behöver inte börja med en orosanmälan, det kan börja med att ställa frågor för dem att besvara till er.
• Dela det här inlägget och väck samtal om vad andra kan erfara som tecken på att barn far illa.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av några kraftord som funnits med mig under min resa i förskolan. Några ord som kom till mitt sinne efter varje gång jag upptäckt dessa barn nämligen:

”Det är aldrig fel på ett barn”