Jag saknar spontaniteten från förr

Förskolan var bättre förr! Faktiskt så tycker jag den var det. På alla plan!

Jag saknar verksamheten som den såg ut när jag i början på 90-talet jobbade extra som timvikarie under studietiden. Som jag saknar verksamheten som den såg ut i mitten av 90-talet när jag började arbeta som förskollärare. Jag saknar verksamheten som den såg ut innan maxtaxan kom och medförde att barnens vistelsetid ökade dramatisk och vi fick ”fullknökade” barngrupper från arla morgonstund till tidig kväll. Jösses vad jag saknar den tiden då mitt uppdrag kändes som ett jäkla bra yrkesval. Faktum är, att jag tycker synd om alla lärare i förskolan och barnskötare som bara arbetat några år och aldrig fått uppleva den tiden. Tiden då inflytande, spontanitet, kreativitet och frihet under ansvar var något som jag associerade med mitt yrkesval.

Det var då när man ansåg att 18 barn i en grupp var för många

Jag saknar spontaniteten från förr - Maria Karlander

Men vi lyckades få till bra innehåll varje dag ändå eftersom vi hade relativt goda förutsättningar . Dels var det relativt lugnt fram till kl nio och efter klockan tre. Eftersom vårdnadshavarna betalade för den tiden de nyttjade och de flesta som hade möjlighet valde att ha sina barn på deltid, så var det inga problem att hinna med både pauser och raster. Dels hade vi tillräckligt med planeringstid OCH till och med något som kallades för materialvård. Det var då vi kunde se över och inventera lärmiljöerna och det pedagogiska materialet. Kort sagt, vi hade bra förutsättningar.

Vi hade alltid något kul på gång med barnen

Oavsett det var något tematiskt projekt, eller om vi var iväg på någon hel- eller halvdagsutflykt, med eller utan föräldrar. För de där utflykterna gjorde vi faktiskt rätt ofta. Små som stora… Många gånger mer eller mindre spontana. Jag minns alla skogsutflykter när vi var iväg hela dagen, jag minns de gånger vi tog tåget in till stan, de gånger vi besökte museum, djurparker eller avlägsna lekparker. En gång besökte vi Konstmuseet och fick gå målarkurs med en konstnär. En annan gång besökte vi ”farfar lokföraren” och vi fröknar fick testköra lok – till barnens stora glädje.

Vi promenerade ofta och långt och var ibland borta hela dagen vid något roligt och barnvänligt ställe, varpå vårdnadshavarna fick komma och hämta sina barn där i stället för på förskolan på eftermiddagen. Jag minns alla gånger vi tog picknickfiltar och mellanmålet i ryggsäcken och åt lite spontant på lilla ängen vid kyrkogården. Flera gånger tog vi hela barngruppen med hem till något barns familj som bjöd in och ibland även hem till någon av oss i personalen. För att komma ut och se nytt. Få nya upplevelser och intryck. Det var fritt, det var roligt, det gav oss en upptäckarglädje och vi upplevde tillsammans med barnen. Vi var närvarande, här och nu.

Vi lärde oss så mycket

Och det gällde både oss vuxna och barnen, på dessa utflykter. Det blev minnen som vi bar med oss och kunde återkomma till i samtalen vid måltiderna och i kapprummet lääänge efter. Det kändes som en väldigt lyxig tillvaro. Och nu vet vi- med dagens ofria verksamhet – där vi istället kämpar med att få bemannat varje dag, att det var just det; lyx! Men jag och mina kollegor som arbetade redan då, vi har åtminstone dessa minnen kvar. Minnen som ger oss hopp om att få tillbaks de möjligheter som fanns då. Dagens relativt nya pedagoger, vet inte ens om att de här möjligheterna har funnits. Jag tycker synd om dem!

I dagens verksamhet har vi inte frihet under ansvar på samma sätt. Vi har inte möjligheten till spontana utflykter, väldigt sällan ens till planerade sådana. Barnen får en väldigt inskränkt utbildningstid hos oss där möjligheterna över lag är få. Vi får inte sätta in vikarier i tid – även om vi vet att någon ska ha semester en hel vecka. För tänk om man kan spara in på några timmar.. Vi har i och för sig inga vikarier att sätta in på ens hälften av gångerna, när vi väl behöver. Det medför att vi sällan vågar planera några större aktiviteter eller utflykter ”utanför” våra vanliga och tyvärr blir inte heller de planerade av särskilt ofta. För det saknas personal.

Det saknas också ”luft i schemat” att göra något spontant

För varje minut ska nyttjas på allra mest effektiva sätt. Det innebär att om vi råkar ha färre barn någon dag, så behöver vi låna ut en personal till en annan avdelning alternativt ta in några av deras barn. Sjuktalen är höga bland personalen, så sällan får vi vara bestående arbetslag och arbeta med det vi planerat för. Så vi är glada om vi kan följa vår plan för den undervisning vi tänkt (vilket sällan sker) men att då kunna hitta på något spontant, det finns det verkligen inte utrymme till.

Nu undrar du; kan ni verkligen följa er Läroplan så som du beskriver er verklighet? Nej, självklart inte. Men de 33 mål som ingår i den, har man nu kommit på att man (läs arbetsgivaren) bara behöver möta ”under sin tid på förskolan”. Allt för att legalisera våra kassa förutsättningar. Men det är en helt annan historia. Hade vi haft möjligheter till spontanitet, hade vi också kunnat arbeta mer effektivt utifrån just Läroplanen.

Fram tills dess får vi hanka oss fram och tänka ”good is enough”. Ett tänk som just i det här avseendet är tufft för alla oss som vet vad vi är kapabla till. Vi vill kunna arbeta utifrån toppen av vår kompetens. Det gör vi inte i dagsläget!

Men… vi får hoppas att vi snart kan se ljuset i den långa, smala tunnel vi alltför länge har befunnit oss i.

Författare


Upptäck mer från Tankar om Förskola

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

#Barngruppernas storlek, #Lärmiljö, #Maxtaxa, #Schema, #Utflykt, #Vårdnadshavare
3 svar på “Jag saknar spontaniteten från förr”
  1. Å vad jag håller med! Minns när vi t.o.m åkte på läger med våra äldsta barn och sov över, hade ju aldrig kunnat hända idag…

  2. Håller inte med om allt. Att jobba i förskolan på 80 – 90 talet var inget särskilt. Man solade i bikini på förskolans gård, rökte på arbetstid. barnen hade noll inflytande över sina dagar, Många helt sjuka planeringar gjorde, där det stor exakt vad man skulle säga, som sedan följdes till pricka oavsett vad barnen gjorde.

    Det gjordes många utflykter, helt meningslösa, det var bara för att personalen hade tråkigt och måste göra något, det var enkelt att gå till en lekplats, då kunde fröknarna stå och snacka och barnen lekte själva…Det var sällan barnen var involverade i något, de lekte själva och de vuxna pratade med varandra.

    om din förskola inte får sätta in vikarier, är det din förskolas problem, min förskola har inga problem med att få sätta in vikarier om det behövs.

    Tyvärr finns det fortfarande pedagoger som lever i kvar hur det var för 30 år sen, som använder samma planering som de gjorde då, som de använt varje år varje barngrupp, oavsett vilka barn de haft, som inte klarar av att arbeta med någon annan än den kollegan de haft i 30 år, som fortfarande tycker att gardiner och blommor i fönstren är det som gör förskolan, som ställer allt material högt upp så barnen inte får för sig att välja själva vad de vill göra, som fortfarande inte låter barnen vara huvudpersoner i sitt eget liv.

    Det är inte optimalt idag, men det var inte bättre förr…

  3. Jag är en av dom som upplevt en helt annan förskola än den vi har idag. Vi ska dokumentera oss till döds. Det finns färdiga fokument att fylla i förmiddag o eftermiddags aktivitetet vem vad och var. Reflektion, analys och sedan plats för bilder. Trycka ut o visa föräldrar på processväggen. Hög personalfrånvaro ibland vikarier som givet vis inte bara är att lämna i en barngrupp. Har inte långt till pension och hoppas att jag har ork, kraft och hälsa kvar att hålla ut tills dess.
    Du sätter verkligen ord på hur jag känner. När jag utbildade mig till förskollärare var det inte för lönen. Den var riktigt kass då. Nej, det var för att jag länge arbetat med barn både i förskolan, fritis och som lärare i skolan och tyckte att arbeta med barn var världens bästa yrke.
    När ska politiketna vilja förstå att våra barn är viltiga. Dom är framtiden.
    Mvh Lena

Lämna ett svar