Barnkultur, Del 1- Fula barnböckers barnsyn

Vi pratar ofta om vad barn tycker om och kan glömma bort att lyssna till deras egen röst. Därför har jag valt att skriva om vad jag som barn i min barndom saknade inom barnlitteraturen. I den kommande del två har jag intervjuat min 5-åriga son som har rekommenderat några av sina favoriter.

Fula barnböcker talar för barnsynen

Jag läste ett inlägg av Siri Lind, som driver instagramkontot ”Barntid”. Hon skrev: ”Vad är glädjen med alla fula barnböcker?” och lade upp omslag skapade utan omsorg.

Det väckte något i mig. För vad säger det om vår syn på barn om vi inte ens bemödar oss att ge dem det vackra, det tänkvärda och det som berör på djupet?

Jag minns frustrationen som barn. Att se vilket utbud vuxna hade, och känna mig förnedrad av att det som fanns för mig var barnsligt bara för att det var till barn.

Jag saknade en kultur som tog mitt tänkande på allvar, som fick mig att filosofera och förstå mer om den fakta som vuxna verkade ha ensamrätt till.

Om och om igen såg jag filmen om flickan Linnéa som reste till Paris för att besöka Monets trädgård. Hon stod framför en tavla som först verkade vara ett grumligt kaos, men när hon backade trädde näckrosorna fram. Den bilden stannade kvar i sinnet och berörde mig på djupet. Den sa något om tankar, livet och perspektiv, att ibland måste man stå nära för att känna, men sedan backa för att förstå.

Kultur får människan att känna & tänka

ARTIKEL 31

”Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och
rekreation anpassad till barnets ålder och rätt att fritt delta i det kulturella och
konstnärliga livet.”

–Barnkonventionen

Jag har turen att komma från en familj där kultur fanns närvarande. Min mamma följde med mig och förskolan på teater. Jag minns hur förvånad hon blev över att se hur andra barn reagerade genom att bli rädda, förvirrade, obekväma inför vuxna som låtsades vara någon annan på scenen. Vuxna som lekte. Jag och min bror satt stilla, uppslukade. Vi förstod att det där var på låtsas, men ändå på riktigt.

Kan du som läser mina ord begripa hur tacksam jag var som barn över att bli utmanad med teater i förståelsen att fråga mig själv vad som är på låtsas och på riktigt? Kan du leva dig in i vilken skillnad det hade på mitt liv som barn, i alla stunder där vi behövde förståelsen? Framförallt för att kunna leka och vara sams med andra barn genom att erövra en egen etik & moral och existentiell uppfattning. Teater var bildning för mitt sinne.

När vuxna kliver över barnets perspektiv

Min farmor såg världen som sitt hem. Hon talade flera språk, lärde mig sånger på franska och gav mig boken ”Le petit prince, Den lille prinsen” av Antoine de Saint-Exupéry.

Boken börjar med en man som berättar om när han var barn och hade sett en dokumentär om en boaorm som kunde sluka stora djur. Han ritade sedan en orm som hade ätit en elefant men de vuxna såg bara en hatt. Den berättelsen träffade något i mig. Jag kände igen känslan av att vuxna inte förstod vad jag såg, vad jag tänkte. Vuxna hade ett större vokabulär, och hade lärt sig behärska retoriken. Själv satt jag med mina tankar som var större än hur jag behärskade att förmedla verbalt. Det var en stress att bli missuppfattad och sedd som om man förstod lite av att vara barn.

Jag satte mig ofta vid min farmors skrivmaskin och skrev om det som var större än mitt eget sinne kunde begripa. Sidorna fylldes på med ”hdhdhsh djdkdjdh jdjdjdh” och stolt räckte jag fram mina ord till min farmor, som log lite osäkert. Inte ens hon, som själv läst om lilla prinsen för mig, kunde förstå att alla huller-om-buller-bokstäver bar på en färdig historia inom mig. Berättelsen om en indisk flicka, Shanti, som såg solen sjunka i havet och gav sig ut för att rädda den.

I min berättelse var Shantis sol hennes fantasi, en inre plats där hon skyddade sig från verkligheten, då hon skulle bli bortgift som barn. Men sådana tankar delade man inte med vuxna. De trodde att barn levde i en annan värld. Skyddade från mörkret och dömd att vara dumförklarad genom att vara omyndig.

Mötet av djur och skjuten av intryck

Som barn längtade jag till den dag jag skulle få ta del av den kultur som gjorde rättvisa åt mitt sinne, där berättelserna inte förminskade mig. I stället möttes jag ofta av filmer och böcker där allt skulle hända hela tiden som om barn inte kunde sitta still utan att bli skjutna av intryck, som om vi saknade tålamod för tystnad, djup eller eftertanke.

Det fanns en slags förnedring i den synen på barn, en generalisering som sa att vi inte orkade följa en berättelse från början till slut.

Samtidigt fanns något annat där, något jag kunde ana. Nästan alla karaktärer var djur. Och jag tänkte, som barn, att det måste finnas en orsak till det. Kanske något uråldrigt som alla fabler min mamma och farmor berättat, där djuren fått representera människans särskilda attribut. Kanske fortsatte vi bara den traditionen utan att riktigt veta varför. Det var iallafall min välvilliga tanke inför alla vuxna som inte visste bättre än att tala till mig genom djur-representationer.

Med andra ord vill jag lyfta att barn är människor med tankar. Jag vill påminna oss vuxna om hur vi stänger in deras sinne med fula barnböcker. För fula barnböcker signalerar ett värde av att vara fula och tråkiga. Om barn ska berätta om vad de tänker, då behöver de vackra och tänkvärda böcker som inspirerar och väcker liv till frågor och reflektioner.