Hur många timmar i förskolan är lagom?

Hur många timmar/vecka behöver barn egentligen vistas i förskolan? Finns det några gränser? Finns det ens ett vetenskapligt grundat mått, eller bygger det på total godtycklighet? Svaret tycks leda åt det senare. Det må finnas nationella riktlinjer om minst 15 timmar/vecka (alternativt tre timmar/dag) för allmän förskola och för barn med föräldraledig förälder. De kommunala huvudmännen är dock i princip fria att göra egna bedömningar. De kan därmed utöka minimitiden, givet ”lokala förutsättningar, barnets behov och föräldrarnas önskemål” (Skolverket). Det är väl där det brister, antar jag. Kommunala huvudmän är ganska känsliga för yttre påverkan. Det läskigaste man kan råka ut för som sådan är arga föräldrar. Men vi tar det en faktor i taget.

Lokala förutsättningar

”Lokala förutsättningar” kan nog betyda lite vad som helst. Men i grunden handlar det rimligen om tillgången till förskola, bemanning och organisationen i största allmänhet. Till exempel bör frågan om gruppstorlekar och personaltäthet hamna här. Skolverket rekommenderar som ni säkert vet gruppstorlekar om 9-12 barn för de yngsta och 9-15 barn för de äldre.

”Det är väsentligt att barnen endast behöver hantera ett begränsat antal relationer under en dag. Som riktmärke för antal barn i en barngrupp rekommenderar Skolverket att barn i åldern 1–3 år är i en barngrupp med 6–12 barn, och att barn i åldern 4–5 år är i en barngrupp med 9–15 barn. Riktmärket ska tolkas som något att förhålla sig till och är inte något statiskt eller juridiskt bindande. För att en barngrupp ska anses ha en lämplig storlek behöver personaltätheten vara god i förhållande till antalet barn.” -Skolverket

Som synes är detta riktmärken. Skolverket betonar det väsentliga i att antalet relationer behöver vara begränsat. Det är dock helt upp till huvudmannen att avgöra gruppstorleken, så länge personaltätheten är ”god” i förhållande till denna. (Vad en god personaltäthet innebär tycks dock också – även det – vara helt upp till huvudmannen att avgöra.)

Här kan det vara värt att nämna Sveriges Lärares krav på området. Fackförbundet vill se lagstiftning om ett maxtak. Kraven är högst 12 barn i yngrebarnsgrupper (1–3 år) med en bemanning på högst tre barn per heltidsanställd, samt som mest 15 barn i äldrebarnsgrupperna med en bemanning på högst 5 barn per heltidsanställd.

Kraven följer i stort sett Skolverkets riktmärken, men förtydligar även innebörden av ”god personaltäthet”. Därtill pratar man om lagstiftning, vilket skulle innebära att huvudmannens frihet att överskrida riktmärkena nästan helt och hållet skulle bli eliminerad. Jag återkommer på slutet om varför det kan vara en bra grej även för huvudmännen.

Barnets behov

Självklart finns ingen matris man kan följa för att utröna vad som utgör ett behov av förskola utöver det grundläggande omsorgsbehovet när båda vårdnadshavarna arbetar. Skolverket talar om faktorer som när barnet har ett annat modersmål än svenska, bor i glesbygd, eller om de behöver särskilt stöd i sin utveckling på grund av fysiska, psykiska eller andra skäl. Det kan också finnas ett sekundärt behov i form av föräldrarnas förutsättningar; om de deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, har en funktionsnedsättning som begränsar barnets fysiska eller psykiska utveckling, är långtidssjukskrivna eller pensionerade.

Frågan är förstås komplicerad, men samtidigt den aspekt där de olika aktörerna (huvudman, pedagoger och vårdnadshavare) torde ha lättast att komma överens. Då är nästa punkt på listan desto svårare att hantera.

Föräldrarnas önskemål

Den aktör som har minst insyn i förskola råkar också vara den aktör som har störst inflytande. Som förälder har man sällan tillräcklig kunskap om betydelsen av faktorer som gruppstorlekar och personaltäthet för barnens utveckling och lärande. Inte heller har man helt klart för sig vad förskolan erbjuder som man själv inte kan erbjuda – och vice versa. Jag vet inte om det finns forskning kring detta, men jag tycker mig se en utbredd uppfattning hos vårdnadshavare att de inte är tillräckliga och att förskolan som motvikt inte bara är värdefull (det är den), utan viktig. Så viktig att varje ”förlorad” timme utan förskola är en timmes försening i barnens utveckling.

Jag är knappast ensam om att ha hört vårdnadshavare lämna sitt barn efter en tids ledighet med ord om hur ”X verkligen behövde komma tillbaka till förskolan nu”. Som om förskolan är det normala och hemmiljön ett fattigt alternativ. Som om det finns en brist; ett tomrum i barnets hemmiljö som bara förskolan kan fylla. Något vi kan ge som en förälder inte kan.

Visst, tre och ett halvt år på högskola och en yrkeslegitimation säger väl ändå på ett sätt att vi har en kompetens som andra (läs: föräldrar) saknar. Och visst, en bärande tanke med förskola är att barnen är här istället för hemma. Men nog kan man få för mycket av det goda. Eller?

Hur mycket tid i förskola tål barnen?

Då har vi alltså nått pudelns kärna. Just nu, i min hemkommun, har man inlett en diskussion om vistelsetiden för barn med föräldralediga föräldrar. Föräldrarna vill nu se en ökning till 20 timmar/vecka efter att de hankat sig fram på miniminivå år ut och år in. I andra kommuner har man till och med lyckats kriga sig till 30 timmar/vecka!

Jag ser personligen inte poängen med en generell ökning av vistelsetiden. Men då den ju också verkar vara godtycklig är det samtidigt svårt att argumentera emot den på saklig grund. Och Skolverket är tydliga med att föräldrarnas önskemål ska utgöra en del av bedömningen.

Men barnets behov, då? Ja, vi har ju även där godtyckligt bestämt att grundbehovet är 15 timmar/vecka. Det tycks accepterat av både pedagoger och vårdnadshavare. Så vad gör väl fem timmar till? Barnet har fortfarande 148 timmar kvar att spendera i hemmets vrå. Och att där finns undantag är det få som bråkar om.

Vi leker därför med tanken att det i min kommun nu anses acceptabelt med 20 timmar/vecka, sett både ur föräldraperspektivet och utifrån barns generella behov. Man tar ett beslut och det är dags att implementera det. Eller?

Nej!

Inte förrän de lokala förutsättningarna tillåter det. Kommer ni ihåg de där riktlinjerna jag skrev om ovan?

• Ett maxtak på 12 barn i de yngre åldrarna (1–3 år) samt en bemanning på högst tre barn per heltidsanställd
• Ett maxtak på 15 barn i de äldre åldrarna (4–5 år) samt en bemanning på högst 5 barn per heltidsanställd.

Så länge dessa förutsättningar inte är uppfyllda skulle en ökning av vistelsetiden för dessa barn varken gynna dem själva eller övriga barn. Tvärtom skulle det sannolikt bli ett ”nedköp” för samtliga inblandade, med negativa konsekvenser som följd:

• Vi vet att andelen barn i behov av särskilt stöd ökar i förskolan.
• Vi vet att 2024 hade lärare i förskolan mer än dubbelt så höga sjuktal för stressrelaterade sjukdomar som snittet för arbetsmarknaden i stort.
• Vi vet att allt fler föräldrar (jag har sett siffror på uppemot 70%) upplever att föräldraskapet är svårare idag än för 20 år sedan. Det löser man inte genom att outsourca föräldraskapet till förskolan.

Vi vet allt detta och mer därtill. Så om en huvudman, trots denna vetskap, väljer att lägga sten på börda agerar den extremt oansvarigt. Antagligen också extremt ängsligt. För innan vi har ett lagstiftat maxtak och en lagstiftad minimibemanning är de politiskt tillsatta huvudmännen helt i händerna på en grupp som tyvärr har mindre insyn men mer inflytande i den här frågan än vad som är rimligt.

Därför borde även huvudmännen vara positivt inställda till en nationell lagstiftning, även om det initialt skulle innebära en dramatisk ökning av kostnaden för denna samhällsbärande verksamhet till en nivå som faktiskt motsvarar ambitionerna.

Och då skulle jag – även om jag inte ser poängen med det – utan knot kunna vara beredd att välkomna våra gamla 15-timmarsbarn som 20-timmarsbarn.