Ibland vill man bara hälla sand på golvet

Jag sopar golvet i förskolans hall när ett minne dyker upp, så tydligt att det nästan känns som en gestalt framför mig. Det är jag själv, som barn, sittande i hallen på förskolan.

Fröken böjer sig ner och tar min sko.

”Nej Klara, titta. Det blir sand på golvet. Kom, jag ska visa dig.”

Jag ser upp mot det vänliga ansiktet, men hjärnan är långsam. Hennes fötter hinner redan fram till ytterdörren. Jag följer hennes steg med blicken, lite för förtrollad för att hänga med. Först när hon säger mitt namn igen vaknar jag till och går fram. Hon tömmer skon på sand utanför dörren. Vi börjar skratta båda två, det var ju otroligt mycket sand där i. Jag hör henne säga något, men jag är för upptagen av mina egna frågor: ”Hur hamnade all sanden i skon? Var det därför det kändes så stenigt under fötterna?”

Sen händer det igen

Att lilla jag sitter i hallen en annan dag och förväntas minnas att sand ska vara på marken utomhus. Men handen hinner före tanken. Min hand, som hade sitt eget namn, Diana, och som kunde förvandlas till en dinosaurie. Medan ena skon redan var på, förvandlades andra handen till en Brachiosaurus som ville anfalla kardborrebandet, hålla den mellan tänderna och ruska om sitt byte och så plötsligt råkade all sand från skon hamna på golvet.

Den här gången var frökens röst strävare. Stegen mot dörren gick snabbare. Jag blev rädd. Jag var alltid så orolig för att göra fel, för att bli tillrättavisad. Det var pinsamt. Alla andra barn hörde, och de brukade upprepa det vuxna sagt: ”Tommy slår alla barnen” eller ”Karin tar alla makaroner”. En sådan ville jag inte vara. Nej, nej. Men det var en ständig kamp, att försöka göra rätt, samtidigt som fjärilar, tankar och drömmar drog mig åt andra håll.

”Hallå Klara, hör du mig? Du ska slänga sanden utomhus. Det blir smutsigt på golvet. Hur många gånger ska jag behöva säga det tills du förstår själv?”

Jag vet inte hur många gånger jag hällde sand på golvet innan poletten till slut trillade ner. Men jag minns ögonblicket, ett riktigt ”aha – är det så man ska göra!”. Så starkt att jag som vuxen skrattade för mig själv där jag stod med sopborsten i handen. För att sen bli rörd inför tanken att jag själv kan ha varit ett barn som behandlat något så enkelt som en andlig upplysning.

Mitt yngre jag dök upp ännu en gång, där på golvet

Hon som visste mycket om vad som var rätt och fel, men som också var så trött på att hålla koll på det. Sliten av att alltid försöka läsa av sin omgivning, alltid vara duktig. Hon ville egentligen slita av sig den rollen, som en klänning man inte tycker om och vill stampa på.

Så hon såg sig omkring. Ingen fröken i sikte. Snabbt hällde hon ut sanden bakom ryggen, tog på sig skon och sprang ut till de andra med ett nöjt flin och hemlig blick.

Minnet bleknar och jag återvänder till sandhögen framför mig. Jag hör min egen röst från dagen, ibland mild, ibland bryskt tillrättavisande. Jag tänker på barnen, och på hur det faktiskt känns att vara barn. Och jag känner både ånger och förlåtelse. För det är svårt att vara vuxen, och svårt att vara barn.

Men vi kan alltid öva på att upptäcka oss själva och sträva mot något bättre. Mötet med mitt yngre rebelliska själv på golvet gjorde att jag vaknade lite mer inför att se de där barnen som önskar att slippa vara så himla duktiga hela tiden.