Balansen mellan tillit och krav

”Du kan själv!” sägs ofta som uppmaning till barnen i förskolan.

Du kan själv ta på dig kläderna, du kan själv tvätta händerna  innan maten. Du kan själv hämta vantar om du fryser. Vi är på gården och barnen cyklar. Varje gång de kommer till en vägg – eller en kant, så kliver de av. Jag visar hur man styr cykeln för att den ska svänga. STOPP hör jag i bakgrunden, de kan cykla själva. Hjälp inte till. Och jo de kan cykla själva. Men svänga, styra och parera så de inte cyklar på varandra är en erfarenhet som inte är självklar. 

Jag läser debattartikeln i Vi lärares tidning om uttrycket “du kan själv”. Min erfarenhet är att orden och uttrycken finns genom hela skolsystemet. I förskolan, i skolan och på fritids. Ju äldre barnen är, desto mer förfinas det genom årskullarna. 

Positiv feedback 

Positiv feedback, ska vara något som visar tilltro till barns förmåga. Det är inte så konstigt att vi tycker så. Men pedagogens tonfall och barnets reaktion upplevs inte alltid som  positivt av barnen. När barnet blir ledset och den vuxne envist upprepar sig om och om igen. Han kan själv, hon kan. Då är betydelsen Du förväntas göra, trots att det är svårt. Beroende på vilka barn det gäller är det ibland till och med mycket svårt Om kraven “kan själv” överstiger barnets förmåga.

Till exempel när barn ska ta på sig kläder i hallen. De flesta kan, men barn som har fumlig motorik, kan ha mycket svårt att dra upp dragkedjan. Då behöver vi bryta ner våra förväntningar i små steg så att de blir rimliga. Är barnen dessutom trötta och hungriga: Ja då kanske vi behöver använda vår empati som fingertoppskänsla. I stunden här och nu. Inte senare för då blir det överkrav.

Fingertoppskänsla

Jag har hjälpt och jag hjälper, när jag ser att det är för svårt. För mig är det barns förmåga att kunna klara ett krav som avgör när jag hjälper till.  När tårarna är på väg att trilla nerför kinden. Ja då väljer jag att hjälpa till. När barn i protest vägrat gå ut för det är för svårt att knäppa jackan. Då hjälper jag också, men ibland har vi gått ut och när barnet tycker det blir kallt stänger vi jackan tillsammans. Olika exempel kan bli en lång lista. Ibland har det krävts lite skinn på näsan att ta diskussionen när vi som jobbar tillsammans som tycker kraven ör rimliga. Men för mig har barnets bästa varit det självklara. 

Hur omsätter ”vi kan själv”

Faktiskt är det lika självklart, att alla kläder inte måste på under overallen, Är barnet varmt av sig, går det hämta på hyllan. Jackan kan vara uppknäppt, så kan vi stänga den när vi kommer ut på gården. Små och stora är olika. Det gäller både barn och vuxna. Skillnaden finns i vårt bemötande. Det handlar kanske mer om “hur” vi omsätter “kan själv” i praktiken. Och ibland om vilken kompetens som finns i arbetslaget

Arbetslagets kompetens

När kraven arbetsbetslaget ställer på barnen, överstiger barnens kompetens. Då behöver vi  omprioritera vad vi menar med ”kan själv” för att kunna se uttrycket i nytt ljus. Små handlingar kan göra stor skillnad. Och ibland kan vi anpassa kraven utifrån barns dagsform och förutsättning. Genom att ge barn mandat att uttrycka vad de kan eller inte kan. Ibland behöver vi ge dem en chans till självreglering. När de visar att de har ett behov. Vi kan välja att se vad som händer och hjälpa, och vara där i det som sker. Eller så kan vi hålla fast vid vuxen normerna i arbetslaget. 

Empati

 Men det är en himmelsvid skillnad mellan att säga ”du kan” och ”du måste”! Med vårt tonfall förstärker vi vårt budskap. Att inte hjälpa är snudd på kränkning. Som när barn kissar på sig och behöver hjälp på toaletten. Empatin är vår fingertoppskänsla i de lägena. Jag avrundar med cykeln. Att få lite hjälp på traven med rätt ord, att få en hand som hjälper., bara en minut. Ibland är det “peppen” som gör att du faktiskt “kan själv”, på ett positivt sätt. Om du får prova efter att ha fått lite hjälp, bara lite. Så “du kan själv” blir genomförbart och rimligt. 

Kunna eller vilja

Företeelsen att kunna, men inte vilja är något man stöter på hela tiden, det gäller inte bara barnen. Skillnaden är att vi måste våga se ur en psykologisk synvinkel att barn är olika, vid olika tider på dagen. Och hjälpa till. Något annat är otänkbart. Du kanske får en arg kollega, men samvetsfrågan är större att bära. Det är vårt uppdrag att anpassa vad det innebär att kunna själv. Och öka vår kompetens om vad det betyder.

Så hur gör ni och vad tänker ni “barn ska kunna själva”?

Vad är rimligt? Och var går gränsen för vad som faktiskt blir för stora krav?