fbpx

Vi har alla varit på födelsedagskalas, och vi har alla stått där och varit nervösa inför sången. Eller kanske nervösa över vem det är som ska börja sången. Är det han som alltid tar i och tror att ”det är nu jag kommer bli upptäckt” eller hon som tror att alla vill ta i och lyssna på hennes vibrato? Eller den värsta av dem alla: hon som sätter tonarten så att det bara passar hennes bibelskoleröst. Omöjligt att sjunga med. Antingen får man ta i utav bara helvete eller så hamnar man i det djupaste av djupa så rösten gör någon form av avgrundsvrål. 

Det är den personen vi ska prata om idag:

Den som väljer fel. 

När vi sjunger med barn i förskolan är just tonart något vi bör tänka på. Det är inte vi pedagoger som ska showa med vilka sånger vi kan. Och det är inte heller vi som måste anpassa oss efter vad barnen sjunger. Oftast är det vårt val av sånger som vi sjunger på grund av ett visst syfte. Vi vill såklart alltid att barnen också ska sjunga med, därför är det viktigt att vi ger dem förutsättningarna för att faktiskt kunna det. 

Vad betyder då tonart [uttal; ton-art]?

Väljer du rätt tonart för barnen? - Anton Jakobsson

Kort och gott beskrivs det som hur ljust eller mörkt man sjunger en sång. Jag misstänker att den som läser detta och kan enkel musikteori ganska snabbt begriper vad det är jag skriver om. Men för den som inte begriper ett ord bjuder jag här på ett exempel: 

En klassisk melodifestivalen-låt är oftast uppbyggd på ett visst sätt. Man har en vers, en refräng, en vers nr 2 och så en refräng till. Därefter kommer det som heter höjning. Det är så låten når sitt klimax och de ljusaste lamporna blinkar i tv-rutan. Det som händer i låten då är att tonarten höjs. Alltså, de sjunger samma sak, fast ljusare. 

Barn har inte samma spann med rösten som vuxna har. Stämbanden är inte tillräckliga utvecklade för att kunna följa med i vilken tonart som helst. Detta kan medföra att de antingen inte kan sjunga med i sången över huvud taget. Eller försöker så gott det går men de har inte möjlighet att sjunga sången i rätt tonläge vilket gör att de tappar delar av den musikaliska inlärningen i sången. I allra värsta fall kanske barn som försöker sjunga med tar i för mycket och till och med skadar sina stämband. 

Hur ska vi då göra för att veta vilken tonart om passar bäst? 

Det enklaste är att prova sig fram. För den som spelar gitarr är det väldigt lätt att använda sig av ett capo. Det är en klämma man sätter över strängarna på gitarren som gör att man kan spela med samma ackordgrepp men kan enkelt anpassa tonarten efter barngruppen man sjunger med. Det gör att även den som lärt sig grunderna i gitarr också kan få gitarren att låta annorlunda utan att ens behöva öva in nya saker.

Capo är det jag själv använder mig som mest av. Jag spelar mycket gitarr i jobbet och tycker om att göra gitarrspelet lite roligare eftersom man spelar samma låtar ungefär 200 gånger per år. Dock är jag lat när det kommer till att lära mig nya saker på gitarren. Jag kan då ha suttit och övat på en låt som jag tror är i passande tonart för barngruppen. Men när vi börjar sjunga den märker jag att barnen inte alls kan sjunga ut på det sätt jag tänkt. Men då! Schmack! Har jag capot med mig, vi ändrar tonarten inom loppet av en sekund och kan sjunga tillsammans. 

Hjälpmedel!

Man kan ha med sig ett litet instrument i sångstunderna, antingen ett riktigt eller ett litet digitalt piano som man laddar ner som app på telefonen. På så sätt kan vi enkelt ta några toner på pianot för att hamna i en tonart som passar barnen. Instrumentet är bra för då kan vi komma ihåg vilken tonart en viss sång passar. Det är nästintill omöjligt att pricka rätt tonart utan att fuska med ett instrument om man inte sysslat väldigt mycket med musik. 

Nu tänker vissa såhär: Vi kan ju använda inspelade musik från Spotify och Youtube!! Där finns ju massa barnsånger som passar barn och är sjungna för barn för att barn ska sjunga som barn bör. 

Mitt svar: Ja men njaaaaaaa. De populäraste inspelningarna är oftast insjungna av professionella musiker. De musikerna/vokalisterna vill att tonarten ska passa DERAS röster för att inspelningen ska bli så bra som möjligt. Man ska självklart prova sig fram för att hitta rätt inspelning om man vill använda den här metoden. Men lyssna samtidigt in barnens röster så att det låter naturligt när de sjunger utan att de behöver ta i så de spricker. 

Varför är det viktigt att ta upp ett sådant här ämne i just förskolevärlden då? 

Jo, det ska jag berätta nu, och det är också nu det kommer bli lite intressant + lite provocerande. Jag kommer hålla det här exemplet väldigt, väldigt generellt. Men det är också bara för att jag vill ge ytterliggare en poäng till att man ska tänka på att anpassa tonarten till barnen. 

Barn har ljusa röster, vuxna har lite mörkare röster. Mörkast röster har män, lite ljusare röster än män har kvinnor. När vi växer upp utvecklas våra stämband och rösterna blir mörkare. När pojkar kommer i målbrottet får man som man en väldigt mycket mörkare röst, den sänks mer eller mindre en hel oktav (enkelt sagt: den blir dubbelt så mörkt). Kvinnors röst sänks bara en halv oktav (det vill säga 1,5 gånger så mörk). Läs mer om intervall inom musik här!

När man pratar eller sjunger faller det sig som så att en kvinna då automatiskt hamnar i ett läge där barn antingen måste sjunga jättejättemörkt eller jättejätteljust. Detta för att hamna i samma tonart som en kvinna: om hon sjunger i sitt ”naturliga” röstläge. Om en man däremot sjunger med sin dubbelt så mörka röst hamnar barnen också i ett ”naturligt” röstläge hamnar också barnen i sitt ”naturliga” röstläge, fast en oktav upp.

Mäns röster är mörkare, dock i samma naturliga tonart som ett barns röst. För kvinnor blir det således (oftast) en större ansträngning för att hitta rätt tonart för barnen. Rent krasst för att man alltså måste sjunga antingen högre eller lägre än vad som kanske känns som det mest naturliga. 

Tack för ordet.

Författare

#Hjälpmedel, #Inervall, #Instrument, #Kön, #Sångstund, #Tonart
Ett svar på ”Väljer du rätt tonart för barnen? ”
  1. Verkligen ett laddat (och viktigt) ämne.

    Jag tycker att en del musiklärare är en aning elitistiska när de talar om att ”förstöra barnens röster” (genom att välja låga tonarter) och funderar på om det finns ett stänk av egenintresse i deras sätt att stensäkert slå fadt vad som är RÄTT tonart.

    Samtidigt har de naturligtvis en poäng och jag tycker du gör ett hedervärt försök att reda ut varför män tycks ha lättare att hitta ett bra läge en oktav under barnens.

    Om man vill gå vidare är det spännande att jämföra tonarter i klassikern från 1943 Nu ska vi sjunga med Elefantsångboken.

    I den senare är ofta tonarterna provocerande låga. Fokus verkar ligga på att göra sångerna lätta att spela på gitarr.

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Nu_ska_vi_sjunga

    I

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *