Låt barnen styra musiken

I mina tidigare tänkerier har jag skrivit om hur vi pedagoger kan leda barnen och lära dem musik. Denna gång kör vi en helvändning och jag ska ge exempel på metoder att använda för att barnen själva ska uttrycka det de lärt sig i musikväg. Mitt främsta vapen inom denna kategori har jag valt att döpa till följande fantasifulla namn: Mikrofonskola. 

Lite halvavancerade ordningsregler 

Mikrofonskolan använder jag till viss del som en happening i musikundervisningen, det är inget som står framme på avdelningen där barnen fritt får gå fram och sjunga utan det sker under relativt kontrollerade former. Dels för att vi tar fram väldigt dyr utrustning, men också för att barnen ibland kan tycka det är kul att skrika till i mikrofonen. Det kan ha sönder våra trumhinnor. Därför ser jag alltid till att vara nära det barn som håller i/står framför mikrofonen för att snabbt kunna dämpa ljudet. Man kan också hålla sig nära reglagen och sänka ner ljudet, dock kan barnen då tro att de behöver skrika ännu högre för att det ska höras i högtalaren. Är man nära och inom räckhåll för att ta bort mikrofonen om de tar i för mycket blir det tydligt för barnen att det inte är en skrikmaskin. 

Ett annat knep för att undvika direkta skrik i mikrofonen är att använda en förstärkare eller högtalare med effekter så att barnen lättare hör sin egen röst. Det finns olika effekter men de som oftast finns inbyggda är Reverb, Echo (eko) eller Delay. När man pratar eller sjunger i en mikrofon vill man höra sig själv. Om barn inte hör sig själva kommer de ta i tills de hör sig själva. Med någon av dessa effekter kommer barnen kunna prata i mikrofonen och när de slutat prata blir det ett litet eko i högtalaren vilket gör det tydligt att ljudet från deras mun replikeras i högtalaren. Utan detta lilla eko måste de lyssna samtidigt som de pratar. Det finns inte en människa i hela världen som klarar av att göra det såvitt jag vet.

Nog med ordningsregler.

Skulle inte barnen få styra? Jo, men det krävs såklart lite övning och presentation av materialet först.

I mikrofonskolan vill jag avdramatisera mikrofonen. Det är jobbigt att stå framför folk och sjunga och därför är det viktigt att barnen först får prova sig fram hur det känns för att känna sig trygga. Eftersom jag är en vuxen människa med akademisk utbildning uppmanar jag barnen att börja med att säga ”Hej” och ”Bajs” i mikrofonen. Då börjar vi med ett litet fniss tillsammans och sen kan vi börja sjunga. 

Det/de barn som sjunger får ALLTID välja vilken sång som ska framföras. Om jag känner barnen väl och vet att de sjungit i mikrofon förr kan jag givetvis gå in och utmana dem att testa på att sjunga lite svårare sånger. Men eftersom det ibland kan vara en väldigt jobbig position för vissa barn får de välja en sång de känner sig trygga med och kan. De första gångerna barnen går fram till mikrofonen kanske de väljer att kliva ner och sätta sig efter att ha sagt hej, då får man tillåta det och de får prova igen lite senare. Kanske till och med nästa gång vi tar fram mikrofonen. I vissa barngrupper tar det månader innan vissa barn vill kliva fram och synas och den tiden kan ibland behövas. 

Men vad ska det här ge barnen?

Måste vi hålla på och sjunga för att bli rockstjärnor allihopa? 

Nej, självklart inte. Mikrofonskolans huvudsakliga syfte är inte att lära sig stå på en scen att sjunga. Det huvudsakliga syftet är att bygga upp en självkänsla och stå framför folk och prata. Använda sig av den kunskap de lärt sig och förmedla den till andra människor. Jag tror att det kan ge väldigt nyttig kunskap om sig själv vidare i livet. Att kunna ta sig igenom den lilla ångestknäppen som uppstår när man ska ställa sig framför någon att prata eller sjunga kan vara supernyttig för många. Det finns barn som aldrig vågar ta plats spontant i grupp. Men genom att erbjuda forumet, ge direktiv till de som ska lyssna och kunna det på en plats där barnen redan har en inarbetad trygghet (vilket vi såklart gör på förskolan) har vi en bra plats att träna även på den här typen av kunskaper. 

Egna erfarenheter

Jag själv är en människa med extremt uppmärksamhetsbehov, och jag har dock fått träna mycket (i vuxen ålder) för att få bort den där prestationsångesten. Jag och några kompisar startade ett band. Vi stod på scen och sjöng och dansade. Inför varje konsert mådde jag fruktansvärt dåligt i flera dagar. Så fort jag tog ton i mikrofonen släppte det och jag upplevde eufori under nästan samtliga konserter. Och då ska vi inte snacka om när jag sjöng solo på Lucia när jag var tolv år gammal. Eller jo, jag tycker vi snackar om det. Under repetitionerna totalvägrade jag att stå framför mina 55 kompisar och träna på sången.

Hur pinsamt som helst. Lärarna fattade ju ingenting såklart, jag hade sagt att jag ville det här. ”Ska vi strunta i det då?” frågade de. ”Nej!” sa jag. ”Men då kan vi ju öva på det nu.” fortsatta de. ”Nej!” sa jag. Vi fick öva när alla andra hade gått ut på rast. Det var tillräckligt tryggt för den här stackars pojken. Sen kom vi till dagen då de tryckt in 300 föräldrar i vår, förmodligen, alldeles för trånga matsal. Jag skulle ställa mig och sjunga den där låten vi övat på. 

”HUR I HELA HELVETES JÄVLA SKIT KUNDE JAG GÅ MED PÅ DET HÄR?!?!?!”

Detta hann jag tänka i upptakten. Torr som Sahara i munnen. Svettig som om jag vore i Sahara i armhålorna. Två meningar in i sången släppte allt. Det där var ju hur kul som helst.

Tänk om man hade fått öva framför lite färre folk först va? Vilken grej det hade varit va? Det lärde jag mig 16 år efter det där förbannade Lucia-tåget. 

Tack för ordet!