fbpx

”Tapetflickorna” – hur mår de i dessa tider?

Har du hört talas om ”Tapetflickor” eller ”Tapetpojkar”? Eller ”Tapetbarn” för er som föredrar att lyfta bort genus- och könbiten. Ni vet de där barnen som varken hörs eller syns och bara ”flyter med”, utan att göra något väsen av sig.

Förr om åren, arbetade vi i förskolan för att stärka dessa barn, få dem att våga ta plats i grupp, våga synas, peppa dem till att stå upp för sig själva och våga välja vad de ville leka med och med vem. Inte bara vara följsamma. Se till att de blev delaktiga såväl i lek som i samtal både med vuxna och andra barn. Vi arbetade djupgående, tålmodigt och frekvent med att få dem trygga till att våga.

De som syns

”Tapetflickorna” - hur mår de i dessa tider? - Maria Karlander

Förr var det så… med betoning på förr. Nu, är det annorlunda. Nu får vi lägga fokus på de barn som har utåtagerande beteende och det finns allt som oftast någon eller några i varje barngrupp. Barn som ”ställer till det” och utmanar oss. Om dessa barn har jag skrivit om tidigare i ”Guldpengen i botten på kistan”, men nu vill jag alltså skriva om de barn som oroar mig minst lika mycket. Och ibland mer. De barn som inte kräver eller ens efterfrågar vår uppmärksamhet och extra omsorg, men mer än många andra behöver den. De följsamma och tysta barnen som i dagens förskoleverksamhet i de stora barngrupperna, bara smälter in och nästan försvinner likt en blomma på en tapet. Hur mår dessa barn i dessa tider? Hur mår de när de inte får den uppmärksamhet de såväl behöver?

Vi försöker!

Vi som arbetar i förskolan har inte förutsättningar att ”se alla barn” utifrån deras behov. Därför får vi prioritera hårt. Ja, ni läser rätt. Vi får lägga kraften på de barn som riskerar att skada sig själva, sina kompisar eller möblemanget i första hand. På bekostnad av de ” osynliga barnen”. De barn som behöver oss precis lika mycket, men på ett annat vis. De behöver bli sedda, bekräftade, lyfta, få stöttning in i de sociala sammanhangen, bli peppade att våga. Men vi finns inte där för dem.

Vi finns inte i den utsträckning vi faktiskt behöver och det oroar mig. Vad ska det bli av dem? Och vad händer med små barn som verbalt inte kan eller vågar uttrycka sina behov? Vad händer med deras förmåga att utvecklas och nå sin fulla potential som de har rätt till. De, precis som alla andra har rätt att få sina behov tillgodosedda. Men jag är rädd för att så inte sker… Inte så att vi inte finns för dem alls. Men vi finns där definitivt inte tillräckligt mycket.

Självklart försöker vi. Vi försöker pusha dem att integrera, att våga uttala sina behov osv men nej, inte alls så mycket, så ofta och i den utsträckning jag misstänker att de behöver. Just detta, kan många gånger få mig att känna den där jäkla samvetsstressen och jag vet att jag inte är ensam.

Säg nej!

Därför är det viktigt att vi säger nej till arbetsuppgifter som inte gagnar barnen så länge vi inte roddar vårt grunduppdrag, på golvet, hos barnen, hos alla barn som i ALLA barn. De som utmanar, de som ”befinner sig inom norm” , de med särskilda behov, men också ”tapetflickorna” – de tysta barnen.

Jag fick ett råd en gång på min första VFU 1993 av min handledare Marianne (som för övrigt var helt fantastiskt). Hon sa: när du sitter i samlingar, aktiviteter, vid måltider och liknande, se då till att sätta de tysta barnen så du har ögonkontakt med dem och kan uppmärksamma dem. Ditt mission är att inte missa dem. De som tar för sig, kommer du ändå inte kunna missa. Så fokusera på de tysta barnen, de behöver dig.

Tack Marianne!

Jag är så glad och tacksam för att du gav mig den tankeställaren. Ibland är det den typen av råd och tips, som i stunden kan tyckas vara obetydliga, som får stor påverkan av ett synsätt och arbetstid under ett helt yrkesliv. Tänk på det ni alla handledare där ute. Det är inte bara det ni gör som är viktigt. Även ”små tips på vägen” kan få stor betydelse för många under årtionden framöver.

Så jag kämpar inte bara för att jag och mina kollegor ska få de arbetsvillkor och den arbetsmiljö vi behöver och förtjänar, utan jag kämpar såklart även för att barnen ska få det de behöver och det som de har rätt till. Alla barn, hela tiden, såväl nu som framöver. För löser vi inte det, då kommer vi få höra mer framöver om ungas ohälsa, unga som hamnar i utanförskap och unga i kriminalitet. Det sämsta vi kan göra för dem, är att ge upp.

Vill vi göra samhället en tjänst i vårt land, bör vi satsa på barnen och då så tidigt som möjligt.

Därav bör vi satsa på förskolan. Det kan inte bli annat än win-win!

Författare

#Arbetsuppgifter, #Arbetsvillkor, #Barn, #Barngrupp, #Barngruppernas storlek, #Barngruppsstorlek, #Förutsättningar, #VFU
Ett svar på ””Tapetflickorna” – hur mår de i dessa tider?”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *