Barnkultur, Del 2- Boktips från Arvid (5 år)

Tidigare skrev jag ett inlägg om hur fula barnböcker kan avslöja en förnedrande barnsyn. Där jag avslöjade mina egna tankar som barn. Vad som var förlöjligande och vilka erfarenheter som blev berikande samt hur det påverkade mig.

Vidare i barnkulturens tema kommer min son Arvid att berätta om vilka böcker han rekommenderar till andra barn, och varför han tycker om dem.

Peka på favoriter

Jag sitter på sängen i sovrummet medan min son kommer in i rummet. Han påminner mig om en scen från tecknade filmen Askungen. Då musen Gus stappla fram med en bok-hög pressad under hakan.

Han radar alla böcker på täcket och ser på mig med blåa påsar under ögonen efter en lång dag på förskolan. Jag undrar om han ska orka en intervju innan det är dags att laga middag, och det gör han.

Först tar han upp ”Pokemon den stora handboken” och säger med entusiasm i rösten ”den här handlar om pokemonar”. Han bläddrar i boken och letar efter sina favoriter. ”Jag kan säga vilka Pokémon’s och krafter jag tycker om”.

Det som inte finns

Arvid spänner munnen sådär som en koncentrerad farbror skulle göra om han läst något fascinerande i tidningen. Sedan räcker han fram boken ”Det finns inga barn” skriven av Moni Port. Jag frågar vad den handlar om? Han svarar ”att barn finns fast monster inte tror det och att barn inte tror att monster finns”. Han tänker efter om varför den är omtyckt och säger för att ”den är så rolig. De tror inte på det som är verkligt”. ’

Det där förbjudna

”Det finns en sak som inte finns på riktigt men om jag säger det så finns den.” – Arvid, 5 år

Sedan kommer en bok om det där förbjudna laddade ämnet, svordomar. Vilket är en bok från min egen barndom och som jag vågar säga är en av de bästa barnböcker jag någonsin klivit in i. ”Elbert fula ord” skriven av Audrey och Don Wood. Arvid flinar och berättar att den handlar om ett litet fult ord. Ordet ser ut som en svart liten dammråtta, men kan bli stor, som när en golfklubba fall på Elberts stortå och rymde från hans mun.

”Den är så häftig!”, nästan skriker Arvid och fortsätter beskriva den som: ”Det finns en sak som inte finns på riktigt men om jag säger det så finns den. Som min bonuspappa tror på för han säger det fula ordet och då får jag pengar av honom.”

Böcker som får dig att tänka

Från samlingsböcker om favoritkrafter, böcker med humor till den filosofiska boken ”Tänk om alla” skriven av filosofen Peter Toggeth Karlsson. Arvid förklarar att den här boken är som bäst att läsa på kvällen: ”När man sover och har massa tankar man tänker på”. Han ser finurligt upp på mig och påpekar att ”det är lite konstigt i boken. För den handlar om saker man inte gör på riktigt.” Han visar bilden på människor som håller hand runt jorden, där några står och håller andan på havets botten. Själv minns jag då Arvid började rita teckning efter teckning på människor som höll varandra i handen. Hur jag sen kom på att det var för att han inspirerats vidare av just den bilden. Att på egen hand skapa nya etiska dilemman i tusch och fundera över hur de skulle hantera hans funderingar.

Intrusiva tankar får ta över

Avslutningsvis kommer en bok jag brukar läsa genom att hålla för näsan och prata nasalt och kaxigt. Det är en bok som har hjälpt Arvid att bli bekräftad i jobbiga känslor. Bättre förstå sig på dem och veta hur han ska hantera ilska, orättvisa och situationer som blir att känna sig utanför eller bortvald. ”Monsterbesök” skriven av Kalle Guettler, Rakel Helmsdal och Aslaug Jonstottir.

Jag blir imponerad av Arvid som med några få meningar summerar bokens handling när han säger att: ”De ska ut och fiska. Fast ett monster kan inte för han har besök. Det stora monstret får inte vara med, men tillslut får den vara med”. Han hänger med läppen och sympatiserar med stora monster: ”Jag tycker det är rättvist när man får vara med, och blir ledsen att vara utanför”.

Från att jag som mamma har skrivit om hur mycket värdefull kunskap min son har lärt sig om vänskap genom boken till att han avslutar intervjun i mörka tankar och säger: ”Ibland vill jag att den ska handla om att stora monstret hämnas så de vet hur det känns. Så-det-så!” och skrattar ”mu ha ha” teatriskt och ondskefullt.

Gemensamt mellan bokvalen verkar det som att Arvid vill rekommendera andra barn det som problematiserar vad som är på låtsas och vad som är på riktigt. Vilket är en spännande upptäckt, då jag själv skrev i lika röda tråd i Del 1 från mitt inre barns perspektiv. Kanske är det just detta tema som barn skulle vilja ta del av mer inom barnkulturen. Där vi vuxna vågar bjuda på att det inte är så enkelt som att alltid veta vad som finns och inte finns i livets mystiska universum.