Skratta dig klok i förskolan

Humor för att trivas i förskolan

Barnen samlas på gården. Magisk musik fyller luften när rektorn kliver ut, klädd som drottning Elsa från Frost. Själv är jag en tomtenisse som smyger fram och stjäl hennes skattkista. Barnen får i uppdrag att hitta skatten och återlämna den till Elsa. Under tiden försöker jag lura dem. Jag samlar på allt möjligt från marken för att distrahera, dansar piruetter på sandlådans kant och delar ut trolldeg som jag kallar “snorkråkor” för att se om någon vågar smaka. Jag skäller ut ett träd som håller fast min mössa och försöker desperat sätta tillbaka grenar som ramlat ner.

Barnen jublar när de överlistar den listige nissen. Hela förskolan genomsyras av läroplanens grundstenar: omsorg, lek, samarbete, solidaritet, delaktighet, samhörighet och respekt.

Vad händer i hjärnan när vi skojar?

Skämt aktiverar flera delar av hjärnan samtidigt. Vi tänker logiskt, känner glädje och stärker vår sociala förmåga, allt på en och samma gång.

Allt börjar i prefrontala kortex, hjärnans centrum för logiskt tänkande och problemlösning. Här försöker vi förstå vad som är oväntat i skämtet. Om det handlar om en ordvits eller ironi måste hjärnan snabbt jämföra information med tidigare erfarenheter.

Samtidigt aktiveras det limbiska systemet, som styr våra känslor. När vi förstår att något är roligt frigör hjärnan dopamin: en signalsubstans som ger en känsla av belöning och glädje. Dopamin stärker minnet och gör att vi kopplar humor till en positiv upplevelse, vilket även underlättar inlärning.

Spegelneuronerna i hjärnan spelar också en viktig roll. De hjälper oss att tolka andras känslor och reaktioner. När vi ser någon skratta eller reagera på ett skämt, härmar hjärnan beteendet, vilket stärker vår sociala förståelse och empati.

Genom humor tränas hela hjärnan i att snabbt växla perspektiv och koppla ihop oväntade idéer. Vi utvecklar kreativitet, logiskt tänkande och förmågan att se samband, allt genom något så enkelt som att skratta tillsammans.

Skämt som får barn att tänka

“Varför det då? Varför då då?”, säger jag och låter som rumpnissarna i Ronja Rövardotter.

Barnen skrattar och svarar, ovetande om att de samtidigt djupdyker i sin kognitiva utveckling. Vad-frågor ligger på ytan, men varför-frågor tar oss ner till havsbotten där de verkligt djupa tankarna formas.

Hjärnans synapser kopplas samman. Barnen tränar kausalt tänkande: att se samband, förstå orsak och verkan och hitta bakomliggande skäl. De utvecklar abstrakt tänkande och logik genom att jämföra olika svar och dra slutsatser. Samtidigt växer begreppsförståelsen och medvetenheten om de egna tankarna.

Barn som utmanas på den här nivån utvecklar en förmåga som påverkar hela deras vardag. De lär sig att berätta vad de känner istället för att knuffas, samarbeta med andra i leken och dra egna slutsatser som “jag väntar med vantarna, annars blir det krångligt att ta på stövlarna.”

Humor kan alltså vara ett kraftfullt pedagogiskt verktyg. En enkel fråga såsom “varför då då?” kan bli en lekfull utmaning där vi hjälper barnen att tänka längre och djupare. Kanske kan vi också låta dem skapa sina egna skämt? Skriv ut kort med gåtor och skämt som barnen kan memorera, berätta för varandra och till slut formulera egna.

Skratta för att växa tillsammans

Framför mig sitter ett barn och kämpar med att klä på sig.

“Jag kan inte.”

“Jo då,” säger jag. “I din overall ligger en potatis som bara väntar på att få växa.”

Barnet börjar dra i overallens längs benet. När stortån tittar fram utropar jag: “Där är potatisen!”. Barnet skrattar och fortsätter envist tills hela overallen sitter på. Nästa gång en utmaning kommer säger hen självsäkert: “Jag klarade det!”

Ett annat barn letar efter sin vante.

“Jag hittar den inte.”

“Vantar är busiga,” säger jag. “De älskar att gömma sig. Visst är det jobbigt när de busar när man egentligen bara vill gå ut?”

Vi letar tillsammans och när vi hittar vanten låtsas jag att den trilskas och inte vill sättas på handen.

“Men vad gör vi nu?”, säger jag bekymrat. “Vanten vill inte!”

Barnet funderar och säger till slut: “Säg att den får godis om vi går ut.”

Plötsligt har vi hamnat i en roll där barnet verkar leva sig in i tema ”fostran”. Hur är det att hantera någon som inte vill samarbeta? Jag följer upp med en fråga:

“Men tänk om vanten bara går ut om den får godis? Vad händer om vi lär vanten att den alltid får godis för att göra som vi vill? Kan vi hitta ett sätt där vanten själv vill vara ute?”

Vi problematiserar tillsammans, och barnet får kanske en inblick i hur jag som förskollärare tänker när barn gör motstånd. Vilket leder till en trygg relation mellan oss med vetskapen om att jag ser behov bakom motstånd.

Humor – mer än bara skratt

Humor är mer än bara ”kul”: Det är ett sätt att lära. Genom att skämta med barnen kan vi väcka deras nyfikenhet, stärka deras självkänsla och hjälpa dem att utveckla både tänkande och sociala färdigheter. Framförallt kan humor leda till att ”poletten faller ner” i samband med vilket mål vi har, den önskade kunskapen vi föreställer oss att barnen ska erövra.

Jag hoppas att du som läsare stannar upp och reflekterar över hur vi använder humor i förskolan. Vilka skämt uppmuntrar tänkande?

Hur kan vi använda humor för att stärka barnens kognition, relationer, samarbete och empati?

Och vågar du bjuda på ditt inre för att både tillåta dig själv och barnen att ha roligt tillsammans?