Reflektioner kring reflektioner

Det viktigaste jag lärt mig om livet, det har kommit under tider av reflektion.

Kanske tänker ni då på yrkesmässig reflektion, med bestämda möten och tider, där man sitter i grupp och vänder och vrider på det som varit, i relation till olika pedagogiska teorier. Men jag tänker snarare på de stunder eller perioder då min ganska egensinniga varelse bestämt sig för att “städa ur hjärnkontoret”. Nästan varje vår händer det faktiskt att det städas i mitt inre. Jag rår inte för det. Det uppstår spontant och det kräver plats, tid, respekt och engagemang. Jag behöver då dra mig undan lite. Sakta ner. Vara ensam och låta tankar och intryck som lagrats utan bearbetning, få mötas och behandlas i sin egen takt. Gärna samtidigt som min kropp arbetar med händerna, eller vandrar omkring i skog och mark. Då, i den fritt vandrande tanken, växer jag och lär mig av mina erfarenheter.

Eftersom vi här på forumet arbetar med lärande vill jag, i och med detta, lyfta begreppet reflektion med er och vända och vrida lite på det.

Det är en viktig del av vårt jobb, både att själva reflektera och att ge plats för barnens reflektioner. Men hinner de med det? Finns det plats för riktig, prestationslös, reflektion? För jag tror att den måste få vara just prestationslös för att kunna slingra sig samman med livet och djupet och befästas i en växande personlighet. I alla fall ibland. Det är liksom först när vi är fria från andras bedömning som lärandet blir bara vårt eget.

Jag är ju uttalat för ett lägre vardagstempo och vill såklart nå dit även i det här inlägget. Det pratas en del om barnens rätt till autonomi nu, framförallt deras rörelsefrihet. Kanske kan det gälla även för barns tankar och erfarenheter? Kan vi utöka deras möjligheter till dagdrömmande och ostört filosoferande, där alla unika och olikformade hjärnor och känslor får röra sig fritt?

En fortsatt fundering är väl då hur detta skulle kunna gå till?

När reflekterar barnhjärnan och vad behöver den då? Givetvis är det från barn till barn, men vad kan vi lite mer generellt sett erbjuda med hjälp av inredning, dagstruktur och aktiviteter?

Ett tag har det arbetats med barnens fria aktivitetsval och självbestämmande som en strävan efter autonomi. Något som till viss del varit framgångsrikt, men ändå inte helt utan utmaningar. Små barn är sällan redo för obegränsade beslut när de innehåller variabler som förflyttning, tidsuppfattning, orientering, sociala koder, impulskontroll, planering och ansvar för ordning och lärande. Allt detta krävs av barn som självständigt ska välja tex vilket lekrum de ska vara i. Eller vilket material som ska plockas fram idag och är färdigheter de tränar på i förskolan. Viktigt, men inte någon form av djupgående autonomi. Snarare kan vi nog se det som träning för framtida autonomiska möjligheter och det är inte det jag specifikt vill behandla i den här texten. Inte valfrihet, utan tankefrihet.

Hur och när kan barnen bearbeta all denna färdighetsträning?

Någonstans landar jag i att barnen någon gång under sin dag på förskolan, bör få paus från intryck och ny information, så att de på sitt eget unika vis kan leka, vila, härja och fundera ur sig det redan upplevda ifred. Men hur gör vi det möjligt i en så myllrande miljö som förskolan är? Hur blir det verklighet att få tänka och lära ifred? Även för exempelvis de mer intryckskänsliga, empatiskt begåvade eller grupptryckskänsliga barnen?

Utmaningarna är många på den här frågan och jag har inget färdigt svar, utan jag lämnar det öppet hos er.

Hur avlastar vi barnhjärnan så att den får chans till autonomisk reflektion och utveckling?