Får barn avstå bibeln?

Det närmar sig Lucia och jul. Tiden då många förskole- samt skolinriktade forum brukar ställa frågor med svar som fortsätter lämna osäkerheter: Får man fira lucia? Får man gå till kyrkan?

Eller frågor såsom får flickor särbehandlas om friskolan är religös? 

I ”Tankar om Förskolans” privata chatt slängde Johan ut en påminnelse om att börja spåna jultema. Jag började fundera över det där med religiösa förskolor och skolor. Att de får finnas men ändå inte finnas. Det blev en diskussion där vi landade i frågan ”Har barnen själva en valfrihet till att neka att delta om förskolan läser bibeln?”.

Många tankar väcktes i mig, då jag själv gick i en skola som hade nära samarbete med kyrkan bredvid, och en av lärarna läste bibeln för oss.

TVÄRTOM, DET ÄR HUNDRA SOM FINNS!

Ett barn
är gjort av hundra

Barnet har hundra språk
hundra händer
hundra tankar
hundra sätt att tänka
att leka och att tala på
hundra alltid hundra
sätt att lyssna
att förundra att tycka om
hundra lustar
att sjunga och förstå
hundra världar
att uppfinna
hundra världar
att drömma fram

Ett barn har hundra språk
(och därtill hundra hundra hundra)
men berövas nittionio.
Skolan och kulturen
skiljer huvudet från kroppen.

Man ber barn;
att tänka utan händer
att handla utan huvud
att lyssna men inte tala
att begripa utan glädjen i
att hänföras och överraskas
annat än till påsk och jul.

Man ber dem:
att bara upptäcka
den värld som redan finns och
av alla hundra
berövar man dem nittionio

Man säger dem:
att leken och arbetet
det verkliga och det inbillade
vetenskapen och fantasin
himlen och jorden
förnuftet och drömmarna
är företeelser
som inte hänger ihop.

Man säger dem:
att det inte finns hundra
Men barnet säger:
Tvärtom, det är hundra som finns.

– Loris Malaguzzi, grundare till Reggio emilia filosofin 

Tidiga minnen

Jag satt vid skolbänken när läraren sa mitt namn och ställde en fråga om bibeln. Jag hade inget svar. Blicken var redan förankrad i skogen utanför fönstret. I kroppen fanns en tydlig förnimmelse av att något inte stämde. Varför skulle jag varje dag lyssna på en historia jag inte kände någon relation till?

På eftermiddagen var det kyrkis. Jag fick rita, men bara om motivet var Jesus. Jag ritade honom på ett kors, med ben som korsade varandra för att han var kissnödig. Gitarren tystnade. Sången om fred på jorden stannade i luften. Teckningen var inte accepterad. Jag förklarade att om jag själv hade hängt där som Jesus, skulle jag troligen ha kissat på mig. Responsen blev ett spänd, ett syrligt fräs. Det fanns ett regelverk kring det heliga, och jag hade visat att jag inte var införstådd. Pilutta mig!

Nästa morgon skolkade jag från första lektionen och klättrade upp i trädet jag länge spanat på från klassrummets fönster. Från toppen såg världen större ut. Jag undrade vad som fanns bortom konturerna i horisonten, och varför barn skulle lyssna på en berättelse som aldrig presenterades som en berättelse. 

Om Jesus och Maria

Berättelsen om en gravid oskuld mamma (ja, jag gick i lågstadiet, men även som barn så förstod jag att bebisar varken levererades av storkar, eller att mammor blev gravida av tanken). Varpå hon födde en bebis i en lada, och fick doppresenter som inte alls lämpade sig för en bebis av tre vilsna män som följt efter en stjärna.

För bebisen att sen växa upp till en gubbe som tyckte om att snickra stolar, gå på vatten och trolla. Som gjorde folk så upprörda att han spikades fast och återuppstod i en grotta och rullade undan en gigantisk stenbumling. Jag hoppas att ingen som läser detta tar illa upp. För det jag skildrar är helt enkelt min egen upplevelse som barn av att tvingas lyssna på en trosuppfattning som inte var min egen. Som vuxen kan jag uppskatta mycket med bibeln utan att vara religös, för att jag får rätten till min egen tro och uppfattning.

Det jag kände i bröstet var otrygghet, för att vuxna inte verkade reflektera över att jag inte ville bli formad av deras tro och tolkning. Det lustiga i det hela är att bara en förstod mig där och då, nämligen Jesus när han sa: 

”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.”

Åren gick och jag utbildade mig till förskollärare. Där mötte jag juridiken, barns rätt till tanke-, samvets- och religionsfrihet. Skollagens krav på en icke-konfessionell verksamhet. Barnkonventionens formuleringar om att varje barn har rätt att välja sin religion eller avstå helt. Diskrimineringslagens distinktioner mellan diskriminering, trakasserier och kränkningar. Läroplanens perspektiv om att religion inte ska utövas som praktik, men att man med didaktiskt syfte kan belysa barn om flera olika slags trosuppfattningar i undervisningssyfte.  

På papperet är allt kristallklart, eller? Nej det är snarare dubbelmoral om man djupdyker i skollagarna som krockar med verkligheten och helhetens förordningar. 

Skollagen öppnar nämligen för religiöst innehåll om det sker frivilligt och utanför undervisningen. Men frivillighet blir ett märkligt begrepp när det appliceras på ettåringar till femåringar. Då hänvisar man ofta till vårdnadshavarens val, trots att barns rättigheter enligt både lag och konventioner är självständiga och inte ägs av vårdnadshavarna. Barn är omyndiga, men de borde bemötas med mänskliga rättigheter som individer precis som vuxna. Hur ska de ha möjlighet att bilda en egen uppfattning om de aldrig får möta en plats som bjuder på hundra möjligheter framför en absolut sanning?

Det är ju just därför utbildningssystemet finns?

För att barn ska ha rätt till kunskap som inte är en förlängning av vuxnas värderingar, utan förankrad i vetenskap. Barn behöver den horisont jag stirrade ut mot. De behöver tillgång till fler perspektiv än hemmet och den lokala traditionen. Det är grunden för demokratin. Utan det förloras möjligheten att tänka självständigt.

Barn ska inte ledas mot en enda sanning. De ska få möta flera möjliga förklaringar. Deras klassrum ska vara den plats där deras omvärld vidgas, inte krymps. Hela världen ska vara tillgänglig i ett rum. Ändå glöms hela skolsystemets syfte bort, rätten till kännedom och kunskap om en värld utanför oss själva, och jag undrar varför?. Till och med Jesus själv håller med mig om att de vuxna inte alltid förstår sig på sig själva. Ska han behöva återuppstå ur en grotta för att vuxna ska ta barnens rätt på allvar?