Ge tusan i att göra chefens jobb

I början på mars presenterades Bo Janssons utredning kring tid för uppdraget. Det handlar om bland annat tid till planering samt för- och efterarbete kopplat till undervisningen för oss lärare i förskolan. So far so good! Jag gillade det förslag Bo presenterade.

Det jag däremot inte gillade och blev tämligen frustrerad över, var att det inte som man skulle kunna tänkas tro, var folk på arbetsgivarsidan som höjde sina röster i protest (än i alla fall), utan just förskollärarna själva. De ifrågasätter i långa trådar på sociala medier hur det här ens ska kunna gå att få ihop. Folk anser att man kanske ska reglera om färre timmar än förslaget så det inte blir för klurigt att lösa i praktiken. Att det är orättvis mot den andra yrkesgruppen som inte har någon planeringstid. Att tiden ändå aldrig kommer gå att få ut. Den där tiden som vi i så fall skulle få rätt till för att lösa vår undervisning. Man liksom nästan går till attack och försvar, kring hur idiotiskt det här förslaget är.

Varför ifrågasätta?

Majoriteten ifrågasätter alltså en utredning som visar på att vi idag har för dåliga förutsättningar för uppdraget och att det här minsann är vad som krävs för att få en kvalitet värd namnet. Och DÅ protesterar VI?!?

Det här är vare sig första eller sista gången folk som arbetar under fullständigt galna arbetsvillkor tar på sig ansvaret för HUR saker och ting ska lösas, istället för att kräva ATT det ska lösas. Man tar dessutom på sig ansvaret att komma med lösningar som är långt sämre än de förslag som utredningen genererade i. Nu som så många gånger förr.

• Inte kan väl vi strunta i att sanda gården, om ingen annan gör det?
• Inte kan vi väl strunta i att rensa avloppet, om ingen annan gör det?
• Inte kan vi väl kräva att ta ut vår lagstadgade paus, när vi har så många barn?
• Inte kan väl vi begära att få äta oss mätta på den lunch vi dessutom är med och betalar på samt äter med barnen för att det ingår i vårt arbetsuppdrag?

Med andra ord

Vi tar på oss ett ansvar som inte är vårt. Det är vanligtvis chefens ansvar. Ansvar och uppdrag som denne chef får betalt för. Lååångt mer än vi får för våra uppdrag. Så varför i jösse namn tar vi på oss även hens?

Varför är vi så duktiga på att klaga om hur illa ställt det är med förskolan, men ändå så tokrädda för att ställa några som helst krav på förutsättningar? Hur kommer det sig att vi försöker lösa, fixa och klura för att få verksamheten att gå runt trots en kass organisation? Jag förstår det inte. Varför är vi så hiskeligt följsamma? Varför låter vi inte ansvaret ligga där det hör hemma? Hos chefen, rektorn. Det är ju hens jobb att lösa. Inte vårt.

Avslutning

Vi har helt andra ansvarsområden. Och det krävs förutsättningar för att vi ska kunna utföra dem. Om de finns fast vi inte får dem – kräv dem. Om de inte finns – efterfråga dem. Men för guds skull lägg er energi på det som åtminstone ger er pengar i plånboken och inte går till någon annan – som till en kommun. Uttala er inte kontraproduktivt. Om inte för er egen så åtminstone för era framtida kollegors skull. För barnens skull. Så vi kan få tillbaks den kvalitet i förskolan vi en gång i tiden hade och var stolta över. Och ja, jag vet att det viktigaste är att sänka antalet barn i barngrupperna samt öka lärartätheten. Men det ena utesluter inte det andra.

Detta med tid för planering är också en fråga av stor vikt. Som också ingår i de förutsättningar vi ännu inte har men såväl behöver.

Helst igår men nu är bättre än sedan eller aldrig.