Förskolan – barnens arena?

Förskolan ska vara barnens arena. Är det så eller tar vi vuxna allt för mycket plats med vårt eget tyckande och tänkande? 

Jag har haft en del tankar och funderingar på sistone om för vems skull vi är på förskolan. Ibland upplever jag att det sägs att det ska vara barnens arena samtidigt som de vuxna uttrycker något helt annat både verbalt och kroppsligt. 

Jag har sedan jag började på Lärarprogrammet känt att jag valde rätt yrke och att jag brinner för förskolan och barnen i förskolan. Detta är något som bara har stärkts under mina 12 år inom förskolan. Möjligheten att få se barnen utvecklas och även hur jag själv har utvecklats under dessa år. Jag trivs med mitt val att bli förskollärare. Visst finns det delar som kan vara tuffa och som gör att jag känner att jag inte riktigt hinner med det jag vill. Men jag känner att det positiva överväger det och jag försöker vara den som ser möjligheterna i stället för hindren. 

För vems skull?

Barnen förtjänar att få möta vuxna som verkligen vill vara där med dem och som ser förskolan som barnens arena. Sådant som vi vuxna kan uppleva som geggigt/krångligt kan vara något som barnen skulle må bra av att få möta. De skulle få möjligheten att utvecklas och få sina behov tillgodosedda. Ett exempel på detta är barn som har ett behov av taktil stimulans. De använder det som finns att tillgå vilket kan leda till att det blir stökigt. Det kan vara att barnen använder sig av pärlor som hamnar överallt för att få utlopp för sin taktila stimulans. 

Om vi i stället för att barnen får tillsägelser om att sluta leka med pärlorna skulle kunna ge dem något annat material. Skulle de då kunna få utlopp för sin taktila stimulans? Men vad blir det då vuxna uttrycker att det bara blir jobbigt och stökigt att ge barnen det som de behöver? Jag tror att det skulle gynna barnen att få tillgång till exempelvis ris, pasta eller annat material. Något material som barnen kan få känna på, ösa och hälla eller sortera. För det är för barnens skull vi är där inte för vår egen skull och för vår bekvämlighets skull. 

Närvarande i leken

När vuxna är närvarande med barnen i deras lek och upptäckande är det lättare för oss att få tag på den spontana undervisningen. Det ger oss även möjlighet att kunna bidra och stötta barnen för att komma vidare i leken. Vi vuxna kan även ge dem material för att leken ska utvecklas. 

För att vara närvarande i leken tillsammans med barnen kan det behövas att vi sitter på golvet i samma rum eller bredvid. Men hur blir det när de vuxna oftast sitter vid två olika bord eller soffan på avdelningen? Hur kan vi då fånga upp barnens tankar och stötta de som behöver stöd i leken? Jag är den som gärna sitter på golvet tillsammans med barnen. Antingen är jag aktiv i en specifik lek eller att jag finns i närheten om det behövs stöttning.  

Även att vara närvarande i leken med barnen utomhus känner jag är relevant för att de ska känna sig sedda och hörda. Allt för ofta hamnar de vuxna i klungor. Vad ger det för signaler till barnen? Jag försöker vara den närvarande vuxen även utomhus och både initiera lekar och följa med i barnens lek. 

Barnens arena

För att återknyta till det jag skrev om i början om att förskolan ska vara barnens arena tänker jag att en närvarande och lyhörd vuxen är en bra start. Jag tänker även att som vuxen skapa exempelvis leklådor utifrån barnens lekar ger dem möjlighet att äga sin egen lek. Jag förstår att det ibland kan vara svårt att vara denna vuxen om ens kollegor är raka motsatsen. Om de inte är lika närvarande i barnens lek och sätter barnen i första hand. 

• Våga vara den som är på golvet tillsammans med barnen.
• Våga vara den som leker med barnen utomhus.
• Våga vara den vuxna som står för att förskolan är barnens arena och undvika ”vuxenklungorna” både inne som ute.